Låt mig gå rakt på sak så ni inte missar det viktigaste av allt. Ni får inte skicka en svensk ballad eller lugnare låt till Eurovision Song Contest. Det dräller redan av den typen av låtar. Eller om man ska vara än mer drastisk så är ballader, ballader, och ännu ett par ballader till. Vi måste välja något som sticker ut i detta balladträsk. Jag ber er på mina bara knän. Så är det gjort.
Om vi nu ska samla oss lite och titta tillbaka på Melodifestivalåret 2015 så måste man börja med den totala uppryckning som SVT nu gjort, bortsett från Andra Chansen då. Programmet har hittat tillbaka till den lördagsunderhållning det ska vara och Sanna Nielsen och Robin Paulsen har gjort ett fantastiskt bra arbete som programledare och har hittat en fin ton i programmet och ett samspel sinsemellan som skänker programmet den värme det behöver. Den hårt kritiserade Filippa Bark har delat landet i två delar, de som hatar hennes humor och de som likt jag själv gillar hennes respektlösa distans i greenroom.
En av de mest omdiskuterade nyheterna i årets festival är onekligen Hjärtappen. Starten kunde inte ha blivit sämre och därmed så har SVT fått jobba i motvind med denna. Det är otroligt synd, för appen har verkligen ökat det svenska folkets engagemang i tävlingen och har tillfört ett spänningsmoment extra. Personligen skulle jag nog vilja se att man utvecklade appen till nästa år och så till vida att man måste rangordna de sju bidragen och att dessa då skulle få hjärtröster enligt skalan 1,2,4,6,8,10 och 12.
Kvaliteten på årets låtar har varit genomgående bra. De riktiga bottennappen lyser nästan totalt med sin frånvaro. Tyvärr är kanske de riktiga topparna något för få, vilket får det här att kännas som ett mellanår rent musikaliskt. Men visst finns det guldkorn i tävlingen. Personligen är årets absoluta höjdpunkt Jon-Henriks jojk ”Jag är fri (Manne leam frijje)”. Det här är något nytt, fräscht, utmanande och musikaliskt snyggt i tävlingen som absolut skulle förtjäna en biljett till Wien. Det skulle vara så befriande att skicka ett bidrag med en sådan särart. Det skulle dessutom vara intressant se hur bidraget skulle tas emot. Jag är övertygad om att den typ av Etno och World Music som jojken ändå kan sorteras in i har en betydligt större attraktionskraft i Europa än vad den har i Sverige. Finalen i kväll är därmed ett riktigt nålsöga för Jon-Henrik.
Den stora favoriten är ändå Måns Zelmerlöw med sitt nummer. Observera att jag exkluderar själva låten då jag upplever den som ganska trist och intetsägande. Men numret skulle det sannerligen fungera i Eurovision. Och vi skulle hamna mycket högt. Men den som vill höra på det betydligt mycket bättre originalet kan googla på ”Lovers on the sun” med David Guetta. Och vill ni se var teamet bakom Måns hittat sin ”inspiration” till numret ska googla på ”The alchemy of light” med Dandypunk. Man kan nog sammanfatta det hela som att Måns och hans team har låtit sig inspireras nog så mycket.
Den tredje som man måste säga ha Eurovisionpotential är Eric Saade. Sting har nämligen betydligt starkare Eurovisionvibbar rent musikaliskt än vad Måns har. Men tyvärr framstår Saades nummer som blekt i jämförelse med Zelmerlöws. Det kan göra att han får problem i kväll. Om jag tvingas välja bort Jon-Henrik så väljer jag personligen ”Sting” före ”Heroes”.
Bland bidragen med Eurovisionkänsla måste jag nämna Mariettes ”Don’t stop believing” även om jag vid gudarna hoppas att den inte får svenska folkets stöd jus utifrån balladargumentet inledningsvis. Dessutom kommer Europa jämföra Mariettes bidrag med Loreen och det är inte bra.
Om jag nu ska sätta en topp-trea så här avslutningsvis så tror jag det slutar med Måns som etta, Jon-Henrik som tvåa och Eric som trea. Men ni som vill ha mina fullständiga tips får kolla in Bubbes melloblogg här på tidningens hemsida. Gå in under bloggar så hittar ni den. Missa inte heller min krönika på ledarsidan som också tar sin utgångspunkt i Melodifestivalen.