KRÖNIKA / Festspel i Pite älvdal
När jag för tre år sedan blev delaktig i tillblivelsen av festspelsbilagorna började jag förstå hur viktigt Festspel i Pite älvdal är för musiker och musikintresserade från regionen, Sverige och världen. Jag hade missat mycket, och felet var bara mitt. För genom åtskilliga intervjuer med musiker förstår jag nu hur viktigt det är för dem att komma till Piteå - med de ljusa sommarnätterna - för att träffa likasinnade och utöva det de är bra på: Skapa musik och stämning. Men det är genom jobbet (ur mitt perspektiv sett som en indirekt skyldighet) jag lärt känna Festspel i Pite älvdal. Annars hade det aldrig hänt.
På sistone har jag förstått att mästare och musiker som kommer hit är kändisar, inom sina genrer, förstås. Därför är det min önskan att festspelen kunde nyttja de kända namnen bättre, ungefär som i år med Barbara Hendricks. Ett namn som utöver den givna genren också ger eko i Svensson-stugorna.
Förra året suckade jag högt när jag i programmet såg kombinationen Lena Willemark och Olle Persson under invigningskonserten kontra Tonträff med Ainbusk. Någon måtta på sammanblandning av genrer får det väl ändå vara. Vad vill Festspel i Pite älvdal berätta? Vilken är historien som rinner från fjällen ända ned till kusten?
Tematik strukturerar och berättar om ämnesval och samtidigt utförande. Längs och kanske i Pite älvdal tycker jag att festspelen ska börja om. Vilken är berättelsen om alla människor som har sina liv längs Pite älvdal idag? Svaret på frågan bör återfinnas i festspelens framtida inriktning. Då skulle jag lättare hitta en ingång till alla konserter som hålls i Arjeplog, Arvidsjaur, Älvsbyn och Piteå. Ett förenande koncept som handlar mer om just tematik än bara orternas geografiska placering.
För mig råder fortfarande förvirring. När jag tittar på programmet förstår jag inte vad exempelvis invigningskonserten har gemensamt med Marie Picassos medverkan i Barnens allsång. Okej, det är två olika programpunkter, men festspelens ansikte utåt blir suddigt. Missförstå mig inte, jag är helt för att kultur ska vara folkligt, men i det här sammanhanget efterlyser jag en renodling i programmet. Jag förstår inte varför populärmusik och klassisk musik ska gå samman under festspelsveckan. Alla försök är i mina ögon ett hopplöst publikfrieri. Jag vill få igenom en tematisk utrensning, där den ena genren faktiskt får utesluta den andra. Fördel: den klassiska musiken. Var sak har sin plats, brukar det heta, och i festspelens sammanhang tycker jag att sammanblandning av genrer går bort.
Som ni förstår är jag för att festspelen vänder sig till en sluten publik, men jag tror att en ny publik kan vinnas också. Det kanske inte går att få med en sångare som Barbara Hendricks varje år, men jag tror det är nyttigt om publikskaran ska växa samtidigt som genren är intakt.
Hur lyder berättelsen? frågar jag en gång till. Den om alla människor som har sina liv längs Pite älvdal idag. Jag har inte ett direkt svar själv, men ord som upplevelse, känsla och storslagenhet känns brännande nära. Givetvis är det vad festspels-publiken får ut varje år, men jag ser det inte festspelens profil. Jag, med ena benet i den kommersiella musikens ljuva strömmar och den andra i den klassiska musiken, vet inte på vilket ben jag ska vila under festspelsveckan.