Färgernas sug efter färg
PITEÅ Som en stafett. Så beskriver Umeåkonstnären Nic Langendoen upplevelsen av måleri. Nu har han överlämnat stafettpinnen - i form av valda delar av sitt bildskapande - till betraktarna i Piteå konsthall: Abstrakta scenografier sprungna ur en längtan till naturen.
Nic Langendoen vid "Myr" som Piteå kommun nu köpt. Bakom honom "Fragment ur ett landskap", utställningens största målning. Konstnären arbetar gärna i stora format.
Foto: Robert Lundberg
- Jag trivs med att arbeta där och jag är inte rädd för spöken! säger han.
Sällsynt gäst
Nic Langendoen har också bott i Gammelstad, ändå är det här bara hans tredje separatutställning i Norrbotten. Ett par samlingsutställningar i länet har det också blivit och till de offentliga norrbottniska uppdragen hör Folksamhuset i Luleå och Ringelsta servicehus i Arvidsjaur.
- Jag tycker om naturen här. Ännu mer Norrbottens än Västerbottens, eftersom det är längre mellan gårdarna och människorna ju längre norrut man kommer.
Han påpekar för säkerhets skull att det inte är landskapsbilder han målar.
-Snarare scener som man som betraktare ser på distans, säger han och tillägger:
- Möjligen målade jag mer föreställande på 60- och 70-talen, men om bilden börjar likna något bestämt låser den sig för mig, säger han och visar ett par målningar där gestalter och figurer trots det kan skönjas.
- Om de kommer medan jag målar får de vara kvar.
Färgerna kallar
Nic Langendoen visar målningar i blandteknik samt några få pasteller, när han för första gången ställer ut i Piteå. Han förklarar att han aldrig bestämmer i förväg vad han ska måla eller med vilka färger, eftersom det flöde han är beroende av aldrig uppstår då. Pastellerna arbetar han fram fort, målningarna får ta längre tid. De är i akryl eller tempera, aldrig i olja eftersom han inte orkar med lukten.
Pastellkritorna tillverkar han själv och lägger ut i långa rader på ett rullband, så att det ska vara smidigt att byta när han blir "sugen" på någon speciell färg.
- Med färgerna är det så att en lockar nästa. Målningen styr mig, men färgvalet beror också på vilken stämning jag är i. Man kan likna det vid en rytm, som att föra ett samtal eller komponera musik. När man hamnar någonstans där det inte går att komma längre måste man avsluta, annars är det bara att börja på nytt.
Att våga reflektera
Oftast gör han en kolteckning eller färgskiss för att komma i gång. Han målar lager på lager i en blandteknik som kompletteras med teckningar i kol, tusch eller pastell, vilket ger bilderna djup.
- Jag är fascinerad av krumelurer, till exempel arabiska tecken som jag tycker är vackra fast jag inte vet vad de betyder.
Trots att han hela tiden tillför, tar bort och sedan tecknar ovanpå alltihop, är färgerna anmärkningsvärt klara och energiska.
-Jag koncentrerar mig på rena färger för att inte förstöra deras klanger. Varje färg har sin egen klang, säger Nic Langendoen som annars använder just uttrycket förstöra för att beskriva sin lager-på-lager-metod.
Trots abstraktionerna betyder varje färdig bild något bestämt för dess skapare. Varje verk har en titel som ger en vink om det. Samtidigt njuter han av att höra andras tolkningar och vill inte vara för precis.
- Kommunikationen är det bästa med att ha utställning. Jag tror att alla människor förstår konst, bara de ger sig själva tid att öppna sin minnesbank och vågar formulera sina reflektioner. Det gäller alla slags konstnärliga upplevelser, säger Nic Langendoen.
Emaljerad hatkärlek
Emaljer gör han för att han gillar utmaningen med att inse begränsningen i materialet. Han tog med sig några inför hängningen i konsthallen men har bestämt att inte visa någon av dem.
- Att hänga sönder en utställning är alltför lätt, det får inte bli för många bilder. Men när jag jobbar med emalj måste jag fokusera på vissa saker som jag aldrig annars brukar tänka på och ändå blir det aldrig som jag tänkt mig. Därför hyser jag en hatkärlek till emalj.
Nic Langendoen undervisar scenografistudenterna vid Luleå tekniska universitets institution i Skellefteå, i övrigt försörjer han sig på sitt skapande.
- Den kommersiella delen av konsten är jobbig. Jag skulle vilja hitta andra exponeringsmöjligheter än gallerier, för jag är dålig på att ringa runt om att få ställa ut.
-Samarbete mellan kommunen och konstföreningen, som här i Piteå, finns inte på många platser. Det borde fler ta efter, för det är bra för konsten, säger Nic
Langendoen.
Så jobbar vi med nyheter