Euskefeurat återvände, liksom publiken
Konsert: EuskefeuratPlats: Stora scenen, lördag kvällPublik: Bakersta raden hittas längst upp på torgetLängd: En timme och 20 minuter
Euskefeurat går hem hos riktiga vikingar.
Foto: Emma Bergstrand
Som vanligt skiftas det instrument för glatta livet. Dan Engman trakterar det mesta med strängar och vem som ska stå bakom trumsetet i vilken låt är en gissningstävling som mina publikgrannar ägnar sig åt. ("Yes! Jag sa ju att det var "Rufus" på den här. 3-2 till mig!") Önskelistan innebär också en bra fördelning av sångbördan mellan Eriksson och Ruthström, som bägge låter förnämligt i kväll. Ronnys käft går i sådan fart på "Bonden och björn" att jag är beredd att utnämna honom till årets hiphopakt.
De tio låtar som önskats fram på festivalens hemsida presenteras i omvänd ordning och "Det är hit man kommer när man kommer hem", som både legat på Värmlandstoppen och blivit något av en tornedalsk nationalsång på meänkieli, avslutar. Jag sneglar på en bekanting som är på besök från södra delen av riket. Hon skrattar och ser ut att känna sig hjärtligt "välkömen hijt dell Piit".
I "Apparata" hänger hon däremot inte med i de talade pitmålssvängarna, trots att Erikssons tuppjuck inte är fullt så flippat som på grammofoninspelning från -86.
"Sup nu inte så mycket i kväll", uppmanar hela bygdens extrapappa och det går helt i linje med den härligt familjära attityden, så långt ifrån Magnus Ugglas poserande och överlägsna oneliners man kan komma. Fast det är klart, bilden här intill är ett skolboksexempel på lyckat rockposerande.
Jag som tycker att det är rätt trevligt med kultur och vänstervridning kan lugnt rekommendera ortens eget husband och tiondeplacerade "Tankar på nattgammal is" blir faktiskt ännu bättre än jag vågade hoppas på när jag önskade den. En textrad som den om folk "i min egen ålder med förtidspension" är kanske inte lika aktuell som den var för ett kvarts sekel sedan, när pensionsåldern verkade mer avlägsen för Euskefeurat.
Men ändå: "När vi står här igen och har önskekonsert om trettio år hoppas vi att följande låt också ska finnas bland topp-tio", sägs det om extranumret "När jag en gång dör", organdonationslåten där Björn Rosengren får fingret. Tyvärr får Littorin inte kängan - hans Humpa hinns inte och får vänta till nästa år. För visst gör vi det här till en tradition nu?
FOLKPUNK
Så jobbar vi med nyheter