KONSERT
Redan innan lördagskvällen har avlyssnats tar jag mig friheten att utropa en av fredagskonserterna till den märkligaste upplevelsen på årets stadsfest. En kvart försenade dyker bröderna Andreas och Jonas upp på scen tillsammans med rapparen Swingfly. Den föga entusiastiska folksamlingen kan närmast räknas på båda händerna och fötterna och kontrasten mot ett svettigt dansgolv där Kleerups suggestivjazziga, hypnotiserande danspop passar som bäst är monumental.
Fåtalet förvirrade festivalbesökare flanerar förstrött förbi, förmodligen funderandes på vilka de skäggprydda laptopnissarna på scen är. Magnus Carlsson bjuds upp på scen men får musicera en knapp halvminut innan han tafatt söker sig ut backstage igen.
In kommer Titiyo som dansande spelar ägg medan Robyns förinspelade röst dånar ur högtalarna i "With every heartbeat" och orsakar ett irriterande fluttereko mot Stadshotellets hårda väggar. En datorskärm visar grafik som emellanåt får en att tro att man tittar på ett avsnitt av "24" och efter en knapp halvtimme är det över. Knappast årets mest lyckade bokning. Thank you for nothing, Kleerup!
Jag sticker ut hakan i förtid igen och säger att årets bokning istället stavas Europe (förutom för det lokala tv-teamet som får en intervju på hotellet och hälsar herrarna Tempest och Haugland välkomna med orden "Hej Ävvråpp! Ni har visst släppt en platta...") Den flertusenhövdade, mångskiftande folksamlingen på torget är tätpackad och jag inser plötsligt att jag varit naiv som trott att jag kan dyka upp ett par minuter i förväg och klämma mig fram till en plats i första raden.
Flera gånger under konserten får en något oroad Joey Tempest kolla läget med de lyckliga som står närmast scen: "Oj! Det trycker på rätt bra här framme. Är allt lugnt med er?"
Senast Europe spelade för Skellefteborna skrev vi 1986, frisyrerna var lockigare, ljudet mer utsmetat och modet en aning fulare. Men jag har svårt att tänka mig att bandet lät lika inspirerat, tungt och virilt som anno 2008.
De gamla klassikerna är uppdaterade och nedstämda för att gå bättre ihop med materialet från nya "Secret society" och "Start from the dark". Det är en fröjd att uppleva hur taggad Ian Haugland är bakom trummorna, hur John Norum bevisar att han ännu är Sveriges ledande gitarrhjälte (och detta bara en månad efter att hans fru hastigt gått bort) och hur mycket välljud det ännu kommer från mr. Tempests stämband, förutom då han går till överdrift med sitt oooh-ande call-and-response med publiken.
Europe Stadsfesten 2008 var något mer än bara en dag på jobbet och mitt enda egentliga klagomål är detta: på generösa en timme och fyrtio minuter klämmer man bara in två låtar från 2000-talet: "Start from the dark" och underbara, postgrungiga "Love is not the enemy". Av de gamla pudelrockarna som återförenats är ju Europe ett av få band som inte bara lever på gamla meriter utan verkar ha hur mycket högkvalitativ musik som helst kvar i sig.
Hör själva på ett litet axplock ur låtlistan och ni förstår att det blev en allsångstät och nostalgisk afton: "Superstitious", "Danger on the track", "Carrie", "The final countdown", "Let the good times rock", "Sign of the times", "Rock the night" och "Cherokee". Men vågar jag kalla det lite fegt och festivalanpassat?
KONSERT