KRÖNIKAN / FESTIVAL-EXTRA
Det har sagts att i varje musikskribent bor det en artistwannabe eller en misslyckad musiker. Jag vet inte hur stor sanning det ligger i det, men nog är vi några som inte bangar att själva greppa gitarr eller mikrofon. Fråga mig om höjdpunkten på årets Piteå dansar och ler och jag kan svara dig redan nu, det är att själv få stå på scen. Lätt. Kompisarna i News Brothers, även kallat PT-bandet, laddar för finalen i Kompledigt på Krokodiltorget som lär bli en höjdare för alla inblandade. SCA, Kappa, Strömbackaskolan ... Alla ska vi få våra 15 minuter i rampljuset.
I ett uthus i natursköna Hortlax har vårt band finslipat arrangemang, diskuterat intron och passager, scenkläder och låtordning. Ja, till och med färg på plektrum (de rosa låter bäst). Jag är inte säker på att vi alla skriver under på att "det är ju bara på lek". Det blir snarare en livsstil. Turerna kring våra låtval håller manuskvalité. På fredag gäller det. Min andra PDOL-spelning någonsin. Finskjortan ska på. Sång ska sjungas. Du är härmed varnad.
Den fula "pose" du ser här intill övade jag redan på gympalektionerna i nian, med innebandyklubba som substitut för en Gibson explorer. I Norrmalmias b-hall hette en av kombatanterna Tomas Holmström. Jag kan intyga att hans grepp om klubban var av helt annan art och att han flisade motståndet redan då. 20 år senare tar han än en gång med sig Stanley Cup-bucklan hem till Piteå. Stort!
Fenomenet bungyjump gör comeback på festivalen, Tomas Andersson Wij tar (med stor sannolikhet) med sig "Första maj i Piteå" hem till den stad där den skrevs, Frida Öhrn ska sjunga country och Adam Tensta lär ha med sig ett fullstort liveband till spelningen på Babylonscenen.
Allt detta och mycket mer i staden där "jåo" är ett varmt jakande ord snarare än en streetsmart uppmaningsfras.
Sedan var det detta med vädret. Det har ju inte gått så "skröft" från grannvädersdagarna hittills i år, men nu är det dags att släppa på fördämningarna. Ett tungt högtryck är under uppseglande. Någon förvånad?
Snurrar fram över vardagsrumsparketten i garanterat ograciös piruett. "Hurry, take me to the mardi gras", sjunger Paul Simon från knasterfri vinyl. Yeah, tänker jag. Det är nu det händer. Ta mig dit.