TEATER
Åk gamla E4 mot Luleå. Efter Öjebyn, sväng vänster mot Karlberg och du transporteras ett kvarts sekel tillbaka och hamnar märkligt nog mitt i ett kacklande hönseri med storblommiga tapeter, yviga polisonger och färgglada hippies. En tidstypiskt klädd ensemble hälsar dig välkommen med sång och sedan är kärleksintrigerna snabbt igång. Årets uppsättning av Karlbergsteatern är som ni förstår inte Svansjön, som man skämtsamt föreslog efter fjolårets skönsjungande fyrtiotalsfars. Nej, istället har regissören, manusförfattaren och i år också huvudrollsinnehavaren Thomas Krantz satt sina klassikertuggande tänder i den danske dramatikern Ludvig Holbergs "Den jäktade", en 1700-talspjäs som i sin tur bygger på Molières "Den inbillade sjuke". Det låter lovande men resultatet är inte fullt så övertygande som undertecknad hoppats på, åtminstone inte i genrepsstadiet.
Pjäsen kretsar kring den "bråttomsjuke" hönserichefen Verner Wihlberg (Thomas Krantz) som har så mycket att göra att han inte får något gjort alls. Förutom att försöka gifta bort sin enda dotter Ellinor (Emmy Westbom), med revisorssonen Peter Mattson (Magnus Cleve) alltså. Revisorer kan man nämligen aldrig få för många av i familjen, resoneras det. Varken Ellinor eller hennes val av make, poeten och hippien Marcus Leander (Daniel Bergström), är dock speciellt övertygade om klokheten i resonemanget och följaktligen är konflikten introducerad och förutsättningarna för en klassisk förväxlingsfars på plats. Publiken ler åt de många referenserna till det tidiga sjuttiotalets Piteå och Öjebyn men jag, som utböling född 1979, har svårt att snappa upp allt. Scenografin och kostymerna gör däremot sitt för att förflytta mig i tiden, men en ännu djupare dykning i garderoberna hade uppskattats, speciellt som jag till skillnad från regissör Krantz tycker att 70-talsmodet var mera snyggt än komiskt.
Även musikaliskt hade jag önskat att man, som förra året, valt låtar från "rätt" årtionde. Nu spretar det istället åt lite för många håll, trots att Emmy Westbom gör ett mycket bra och omfattande sångjobb med tonsäker, fin stämma. Daniel Bergström drar också ett tungt lass, imponerar med sitt spel och verkar inte bara ha koll på sina egna repliker utan även på andras. Sufflören får i ärlighetens namn jobba en del under kvällen men ett välkänt faktum är ju att ett genrep inte får gå som på räls om premiären ska göra det. Ändå oroas jag över om allt sitter där det ska lagom till kvällens premiär. Ensemblen verkar speciellt i sångnumren osäkra på hur de ska röra sig och vad de egentligen ska sjunga.
Karaktärerna har inte heller fått riktigt samma djup som i det danska originalet men jag kan ändå inte annat än rekommendera en tur till Karlberg innan den 5:e juni då sista föreställningen går av stapeln. Många skratt utlovas och frågan om ifall vi måste hålla oss ständigt uppdaterade med de senaste händelserna är väl värd att reflektera över. Men jag har också en annan fråga där jag sitter i det myggtäta småregnet: när kommer egentligen sommaren?