En vital Olding för den unga jazzgenerationen
Konsert: Hans Olding kvartettPlats: Valdino i Piteå, onsdag kvällPublik: Knappt fler än musikernaLängd: Drygt två timmar med förband och pausJAZZ
Foto: Jens Ökvist
I dessa dagar när ny musik allt för sällan hittas genom att bläddra i skivhyllor får jag min första kontakt med Olding på ett krypin på MySpace. "No Space", det genomarbetade titelspåret - jodå, det är visst luftigt - där gitarren så läckert smälter ihop med Linus Lindbloms tenorsaxofon, blir snabbt en favorit. Lindblom, som nyligen också släppt en spännande debut med uteslutande eget material, är också den enda i kvartetten som kunnat följa med till Piteå. Inlånade för kvällen är därför basisten Filip Augustsson och trummisen Fredrik Rundqvist, son till pianisten Gösta med samma efternamn. Tillsammans låter de oväntat sammansvetsade, även om en tanke om att kvartetten kan betydligt mer än den vågar visa dyker upp. Olding och Lindblom har precis samma känsla för frasering, vilket gör att de slingrande, unisona medlodierna leviterar fritt ovanför mark och inbjuder till att sjunga med. Och varandes gitarrist blir jag naturligtvis mycket avundsjuk på Oldings fantasifulla sätt att kompa.
95 procent av materialet är egenkomponerat och först halvvägs in i andra set gör en jazzstandard sig hörd. Det tackar vi särskilt för; flera av Oldings kompositioner, den kvicka "Generation why" för att nämna en, håller måttet för att bli framtida standards, om inte jazzen som konstform hunnit självdö till dess. Men risken är kanske inte så stor. Under kvällen delades exempelvis Jazz i Piteås ungdomsstipendium ut till 22-åriga Framnästrummisen Oskar Nilsson (bilden), bland annat "för hans ambition att föra jazzen vidare". Återstår bara för publiken att hålla jazzpiteå levande!
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!