KONSERT / Festspel i Pite älvdal
Låt mig börja med en uppmaning utifrån minnet av denna konsert. Stör inte musiken, låt den få tala utan störande prassel och slammer i blickfånget.
Till de bättre minnena kommer däremot två ovanliga händelser: de samstämda applåderna redan innan det börjar, och extranumret innan paus. Redan här sammanfattar jag kvällen som mycket speciell!
Men låt oss börja från början. Vi möter den kroatiske gitarristen Zoran Dukic och Sovjetfödde violinprofessorn Zakhar Bron som tillsammans med pianisten Irina Vinogradova gör ett klassiskt program med starka känslor och passionerat spel.
Konserten inleds med Elgars sonat för violin och piano. Sonaten skrevs mot slutet av första världskriget och har i jämförelse med Elgars mer kända verk fått stå något åt sidan. I mitt tycke har engelsk konstmusik mest framstått som smetig och sentimental, men Bron och Vinogradova gör båda mycket uttrycksfulla insatser och vi siktar mot stjärnorna. Det är dock inte helt rent. Att violinstens fingrar likt blixten aldrig slår ner på samma ställe två gånger är inte bara ett musikerskämt utan dessvärre en sanning även på högsta nivå.
Av de tre Heifetz-arrangemangen av Brahms Contemplation, Millhauds Brazileira och Achrons Hebrew Melody intresserar mig särskilt den sistnämnda stycket. Achron lär av Schönberg ha benämnts som en av de mest underskattade kompositörerna, och hans förkärlek till judisk tradition och harmonik kännetecknar repertoaren. Vemodet i den hebreiska melodin träffar mig rätt i hjärtat.
I den musikaliska sfär jag befinner mig i är den klassiska gitarrvärlden ganska avlägsen, och i min enfald kan jag tycka att gitarr är en smula endimensionellt och odynamiskt. Om detta råder säkert delade meningar, men det är ett speciellt släkte som orkar ägna sitt liv åt att fila naglar och öva bort greppgnisslet. Förstås inte utan resultat - får man höra så fina musiker som Zoran Dukic framföra Sonat av A José bleknar tveksamheten. Hans välartikulerade anslag och dynamiska skicklighet är något lyfter mig ett antal centimeter ovanför kyrkbänken. Den furiösa finalen är inte att leka med och han river ner rungande applåder.
Samspelet mellan Dukic och Bron i Paganinis tre sonater för violin och gitarr är också av mycket hög klass. Att vara född utan Paganinis fingrar och ändå ta sig an hans räkor måste tyda på viss idioti - eller bara passionerad musikalitet. Kombon segrar.
Av presstekniska skäl hinner jag inte uppleva slutet på konserten, men jag är förvissad om att tillträdande vd, tillika tangoälskare Ekman, lär sova lugnt i natt efter Piazzollas säkert sensuella två tangon Bordel och Café.