”Döden väntar på oss alla i Samarra”. Kanske ett något blekt och dystert citat att börja året med, men för de som väntat tre år på nya ”Sherlock” bör citatet tas emot med jubel.
Denna av många älskade, högintelligenta sociopat är tillbaka i rutan, och själv har jag svårt att inte bli barnsligt överförtjust. Det må vara hur det vill med det slapphänta, tillika motstridiga, användandet av det ack så kritiserade begreppet ”sociopat”, ”Sherlock” står fortfarande för en av de bästa produktionerna som modern krim har att uppbåda. Manusförfattarna Steven Moffat, Stephen ”Steve” Thompson och Mark Gatiss (som även spelar Sherlock Holmes bror Mycroft i serien) vet onekligen vad de gör, och för dem som lärde känna dem i kultserien ”Dr Who” finns många typiska särdrag kvar, bland annat deras förmåga att skriva sympatiska karaktärer (trots påtagliga karaktärsfel) samt deras sätt att blanda humor och allvarligt obehag på ett nästintill briljant sätt. I detta påminner de om en viss George Lucas, utan att för den sakens skull ha ärvt alla hans många brister.
”Sherlock”, som nu drar igång sin fjärde säsong, är ett gott exempel på vad jag personligen anser vara den goda sidan av ett populärkulturellt samtidsfenomen, nämligen en smittsam tendens till återuppväckande och nybearbetningar. Med sin moderna produktion, sina duktiga skådespelare och sitt stilfulla manus är ”Sherlock” en lysande stjärna på en himmel som annars i mångt och mycket utmärker sig för sin utpräglade brist på fantasi. Fullständigt medveten som jag är om att detta givetvis handlar om subjektivt tycke och smak kan jag ändå inte låta bli att reagera över en film- och seriemarknad som fullständigt dränkts i ombearbetningar, uppföljare och spinoffs på redan gamla verk. Superhjältefabriken Marvels härjningar har väl knappast undgått någon, med den ena filmen sämre än den andra. När man dessutom på annat håll äntligen lyckats göra sig av med tidigare nämnde George Lucas och ges chansen att blåsa lite liv i Star Wars-franchisen i och med ”The Force Awakens”, lyckas man inte med annat än en patetisk kopia av episod IV från 1977. Så här fortsätter eländet, från Disneys spinoffs på gamla meriter som ”Djungelboken” till ”Legenden om Tarzan” i nygammal skrud. Ombearbetning i all ära, men sicken tvångsmässig efterhärmning vi ser!
Nära tillhands ligger att ställa diagnosen att samtidsfilmen verkar lida av en repetitivt spasmisk nervsjukdom, alternativt nostalgiska inklinationer av patologiska mått. Eller finns det helt enkelt inga stora berättelser kvar att berätta?
Innan jag nu drar på för stora växlar tål det att nämnas att orsakssambanden förmodligen stavas ekonomi. I streaminglandskapets framväxt är filmens infrastruktur hotad, skadeskjuten som den redan är av piratkopiering. Musikbranschen har gått igenom sitt stålbad, och filmbranschen kan nog förvänta sig liknande förändringar, om än på annorlunda sätt. Ett bra medel för de stora bolagen är då att satsa på vinnande koncept i breda tittarlager. Bara det att jag skriver om detta istället för att lyfta kreativa produktioner och engagerade gräsrotsinitiativ är ett tecken så gott som något på att det fungerar, med mig själv som frälst medlem i min egen smaks anhängarskara. Serier som ”Sherlock” är tecken på att goda produktioner av gamla koncept tilldrar sig en fanatiskt entusiastisk publik. ”Star wars” återkomst i gammal stöpning tyder på samma sak, vad jag än må tycka om saken. Frågan är snarare vad som händer med filmen som progressivt medium när den bara återförmedlar i nya kläder det som redan tidigare sytts?
Men okej, jag är långt ifrån omöjlig. Får jag nu verkligen önska mig något av det nya året så lyder det som följer: Snälla, snälla, fimpa dessa aldrig sinande superhjälterullar från Marvel och få tillbaka ”Hannibal” istället. Ska man göra något ska man göra det bra. ”Sherlock” gör det onekligen bra. Om detta ämne återkommer vi nästa gång, då vi ska prata psykopater i samtidskulturen. Till dess, väl mött och gott nytt till samtliga!