Hur kul är det egentligen att börja en krönika i ett såhär festligt sammanhang med förra årets mode-ord nummer ett? Festivaldöden alltså. Jag tassar kring ämnet en bra stund innan jag inser att det faktiskt har en stor del med allt att göra. För bland all fest och alla framemotsedda ögonblick, ja kanske till och med årets höjdpunkt för många, så är det en hårt konkurrensutsatt värld som Pdol och andra festivaler verkar i.
Givetvis var det en stor chock när Hultsfred, som jag vuxit upp med via leriga tv-sändningar på fantastiska ZTV (rest in peace) den första sommarlovsveckan varje år, förra året gick under. Och när Arvika darrade på avgrundens rand. Bara några år tidigare var jag några ödesmättade minuter från att boka biljett dit för att se på stora namn som Depeche Mode och Fleet Foxes. Nu blev det inte så och för de ovan nämnda festivalerna en helt omvänd situation. Hultsfred räddades kvar när FKP Scorpio tog över och hade råd att budgetera med ett underskott, medan Arvika i år tvingades se sig besegrad, ställa in och lägga ner för gott (?).
Piteå dansar och ler å sin sida satsade stort på sitt 20-årskalas ifjol, med elefantbokningar som Kent och Lars Winnerbäck, men gick ordentligt back ändå. Så här står vi nu inför årets fest och vet inte varåt det bär. En sak är då enligt mig säker, om det var läge för förändring någon gång så var nu ett perfekt tillfälle. Som för många andra mindre gatufestivaler så handlade det om en åtstramning, att krympa utan att bara bli ett öltält med medföljande trubadur. Att helt enkelt krympa med klass. Det är ju fortfarande osett hur det går, men det är så trevligt att spekulera. Området ser efter förutsättningarna kul, upptajtat och logiskt ut. Artistutbudet ser inte fy skam ut det heller. Ett nytänt The Ark för sista gången och Veronica Maggio, det hetaste namnet efter de två största svenska soloartisterna ute på vägarna (Håkan Hellström och Robyn, som hamnade hos närmaste grannstäderna i norr och söder). Ska bli spännande att se om hon kan ta steget upp bland de allra största. Lägg därtill till exempel ett Bo Kaspers på hemmaplan, en retroakt i Thin Lizzy, en pophajp i miniformat i Those dancing days och Magnus Tingsek med stråkkvartett i kyrkan och jag tycker att det är en angenäm helg vi har att se fram emot.
För jag vill tro att det finns plats för festivaler på fler orter än i de stora städerna. Det är någonting speciellt när småstad efter småstad längs Norrlandskusten lyser upp en helg varje sommar. Själv drömmer jag mig tillbaka till en dansant festivalnatt. Året var 2005 och jag hade en ganska ful tröja på mig, sett så här i efterhand. På Stora scenen stod The Ark med Ola Salo iklädd änglavingar och ingenting kunde gå snett. Här sitter jag nu sex år senare och spelar "Tell me this night is over" på repeat och tänker att det är ironiskt att det är den enda låt jag vill se dem spela när jag ser dem för sista gången. Men det räcker med en upplevelse i den kalibern för att göra en festivalhelg. Så hitta ditt guldkorn, håll alla sinnen öppna och spara det minnet någonstans varmt. Ett tips, bara.
Så skit i det där jag skrev om festivaldöden, ta på dig finskorna eller gå barfota, ge dig ner på stan, ta hand om varandra och ha en fantastisk festival!