En gammalmodig fars med bra spel Fars

"Hotell Liggaren" är i original en brittisk pjäs ("Two Into One") med snart 30 år på nacken. Trots att humorn, med bögskämt i centrum, känns lika daterad som den konservativa rollistan, är pjäsen populär att sätta upp i Europa. Och publiken tycks älska den, den här senaste uppsättningen i Sverige är bara en i raden av publiksuccéer i fyllda salonger.
På hotellet Liggaren, som i denna svenska version ligger mitt i Stockholm, bor ministern (ja, det är "Ica-Stig" som spelar honom) och hans fru (kvinnan som spelar henne känns igen från både film- och tv-roller bland annat). Hon tror att han ska delta i ett viktigt möte om porr, när han i själva verket planerat att träffa sin älskarinna medan han tror att hustrun roar sig själv. Och det gör hon, fast inte med shopping och teater utan med ministerns assistent. Hotellpersonalen får det allt svettigare i takt med att lögnerna hopar sig till den grad att samtliga män utnämnts till homosexuella.
Första akten går till stor del åt till att introducera de olika karaktärerna. Även om agerandet är på topp blir dörrsmällarna och sängkammarkomiken för seg. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på, men möjligen är det just att den här pjäsen till skillnad från många andra moderna klassiker inte håller för tidens tand. Ensemblen har lagt sig vinn om att modernisera stycket, men när jag skrattar är det mer åt kroppsspråk och konstfärdigt tidsinställda replikskiften än åt det som manuset menar ska vara roligt.
I andra akten skruvas allt flera snäpp. Skådespelarna improviserar till och med och personligen har jag mycket roligare än före pausen. Scenbytena och förvecklingarna utförs så rasande snabbt och skickligt att den sega känslan luckras upp.

Var och en av aktörerna har sina förtjänster och regissören har gjort en väl fungerande balansakt av dem. Exempelvis kan Pontus Ströbaek spela över hur mycket han vill som extremt enerverande assistent utan att det går galet, eftersom både Hans Mosesson och Mattias Palm gör de torra motpolerna lika bra.
På ungefär samma sätt uppvägs Anna Norbergs utlevande hustru av Cecilia Olssons formella och porrälskande/porrhatande kristdemokrat. För att inte tala om Anna-Lill Karlbergs städerska, vars repliker är lika kärnfullt levererade som de är få. Eftersom detta är en springa-i-dörrar-fars har någon givetvis uppgiften att binda ihop det som händer och det sköter Fredrik Hallgrens norske kypare lika galant som en serveringsvagn rullar.
Dörr-scenografin fungerar för övrigt helt okej, trots att hela sju dörrar ingår i de scener som inte utspelas i receptionen. Föreställningen hade premiär i Sundsvall i oktober förra året, har turnerat sedan dess och fortsätter till fler orter i länet den närmaste tiden.