KONSERT / Festspel i Pite älvdal
Det berättas i grekisk mytologi om hur guden Pan åtrådde nymfen Syrinx så starkt att hon förvandlade sig till ett vassrör för att undkomma sin beundrare. En dag satt så Pan vid floden och hörde vinden spela sorgefulla toner i vassen och han skar av ett antal vassrör för att binda dem tillsammans. Panflöjten, eller "syrinxen", var därmed uppfunnen. Hur den svårbemästrade flöjten sedan blev Rumäniens nationalinstrument och hittade till Öjeby kyrka för att trollbinda lördagspubliken säger mytologin inget om. Men lika glad för det är jag, som härmed lovar och svär att efter nästa textstycke aldrig mer yttra ett nedlåtande ord om Dana Dragomir.Att den folkkära musikern, som även studerat klassiskt piano på rumänsk musikhögskola i åtta år, besitter stor musikalitet är ju i sig självt ingen nyhet. Nej, det jag tidigare har haft problem med är i vilken förpackning virtuosen placerat sig. Snabbt igenkännbara och säkra kort i utslätade arrangemang på skivor riktade till den riktigt breda allmänheten har inte fått mig att spinna av lycka. Helt kvitt smetiga midibakgrunder blir jag inte nu heller men de är tacksamt få. "Fragancia", en bluesig "Uti vår hage" och Morricones tema ur "Den gode, den onde och den fule" får omilda slängar av sleven och den unge Marcus Fernholm vid flygeln försöker, utan större lycka, pressa sig in. Bättre blir det när de båda får musicera fritt tillsammans och jag måste säga att Fernholm, som nu arbetat med Dana i ett par år, är ett ynd. "Lyhördhet och dynamiskt, rubaterat samspel" plitar jag ner i blocket och stryker under med kraftigt streck medan jag hör en vemodig "Vem kan segla". Dana skakar fram ett praktfullt vibrato ur de tjugotvå rören och man kan inte säga att hon spelar panflöjt - hon SJUNGER den.
När de rumänska folkmelodierna skenar iväg i ett tvåtaktstempo som ser ut att kunna ge sidledes whiplashskador gapar jag också stort. Varje ton är kristallklar och det trollas med kvartstoner och avgrundsdjupa glissandon som borde vara omöjliga att producera i ett bamburör. Mellansnacket är dock inte lika inlevelsefullt och levande men när låttitlar som "Koppången" och "Visa från vindens ängar" presenteras susar ett långt, igenkännande "åååh" genom publiken. Jag är förvånad över att kyrkan inte är fullsatt men i konkurrens med festspel och utan dess draghjälp kanske det är förståeligt.
Att Dana Dragomir skulle framkalla tårar - åtminstone av lycka - trodde jag aldrig att jag skulle skriva, men så är det. Anledningen är uppvisningen i rumänska "Lärkan". För första gången plockar jag fram fågelboken som ett recensionshjälpmedel och försöker räkna ut hur många flygfän som imiteras. Nej, hon imiterar inte - hon ÄR fåglarna och jag minns min tid som tekniker på P2. I arbetsuppgifterna ingick att spela upp pausfåglar men först nu misstänker jag att kvittret inte var inspelat med bandspelare i skogen utan med en Dragomir i en studio på Oxenstiernsgatan 20.