Emotionellt tuggmotstånd och andliga upplevelser

Vad serialism och matematiska formler haft för inverkan på modern konstmusik är ungefär vad Beethoven haft för inflytande på den klassiska sonatformen. Så skulle man kunna sammanfatta konserten med Norrbotten NEO och pianisten Ronal Brautigam. Gränsöverskridande klassicism möter postmoderna strukturer och strikt funktionalism på ett upplyftande sätt.

I sitt möte med John Cage inspirerades den franske tonsättaren Pièrre Boulez att släppa de strama ramarna något och ge plats åt mer improvisatioriska inslag. Norrbotten NEO inleder kvällen med Improvisation för Dr K (1969 rev. 2005), ett kort stycke där just samspelet mellan musikerna ställs till sin spets på ett raffinerat sätt.

Desto kärvare känns Fausto Romitellis Nell’ alto dei giorni immobile (1990). Presentationen av stycket känns långt mer inspirerande än musiken i sig. Åtta minuters speltid är lugnt fyra minuter för många, och jag kan på intet sätt höra något annat än högst ordinära instrument spela runt tidernas mest enerverande bordun - hur mycket kompositörens förord om FM-syntes och DX7:or än framhävs.

Bättre gillar jag Franco Donatonis Arpège (1986), ett stycke som i likhet med Beethovens koncentrerade tematiska material lyckas kräma det mesta ur ett begränsat tonförråd. Fars, gangstermystik och hemliga lönndörrar leder ständigt musiken framåt.
Den holländske världspianisten Ronald Brautigam delar kväll med NEO, och jag som själv inte är våldsamt bekant med Beethovens pianosonater känner mig förandligad på ett nytt sätt genom mästarens spel. Och nog är de sena pianosonaterna andliga i sin karaktär, skrivna av en döv man som gör upp både med sin lott och sonaten som musikalisk form. Pianosonat nr 30 i E-dur avslutar första halvlek. Jag blir särskilt förtjust i den det vackra andra satsen, Gesang mit innigsten Empfindungen. Även om sonat nr 32 i c-moll bjuder ett betydligt större tuggmotstånd, lämnas jag märkligt bedövad efteråt. Jag tror vi var fler.

I direkt och nödvändig kontrast till detta avslutas kvällen med ett stycke telefonbok. Den amerikanske komponisten Michael Torke rönte stor framgång med Yellow Pages (1985) och skrev ytterligare två satser tio år senare; Blue och White pages. I sin komposition vrider och vänder post-minimalisten Torke på begreppen, ger fingret åt romantiska utsvävningar och trampar gasen i bott. NEO har att kämpa mot en något stor akustik denna gång, men musiken rockar fortfarande synnerligen fläsk.
KONSERT