Egna låtar och andras

Micadelia släpper en debutskiva fylld av klassiker, Sahara Hotnights kommer med en coverplatta nästa vecka och gubbarna i Crosby Stills & Nash går snart in i studion med demonproducenten Rick Rubin för att spela in andra artisters material. En våg av covers är över oss och 2009 ser ut att bli coverlåtens år, långt från after ski och sludder om att "spela nå’ Creedence".

Det fanns en tid i mitt liv när jag var övertygad om att "Stairway to heaven" var en lagom polerad minirockopera av supergruppen Far Corporation. En dag blev jag utskrattad av en person som gjorde klart för mig att "nä, nä, nu har du missat en av rockhistoriens största inspelningar". Jag hade alltså lyssnat på en cover i ett antal år när skammens rodnad plötsligt nådde mina örsnibbar. I dag känns den mest yxig och på låtsas och ska jag välja någonting annat än Led Zeppelins original - en del menar på fullaste allvar att den här låten rör man bara inte - så får det bli Dolly Partons version som kom för några år sedan.

Musikvärlden är full av lyckade, ja klassiska, covers. Jimi Hendrix tackling av Dylans "All along the watchtower", Joe Cockers tunga valsversion av "With a little help from my friends" och Ebba Gröns upprockande av Blå Tågets "Staten och kapitalet" är några exempel på covers som blivit större än originalen.
Sedan finns det naturligtvis många hopplösa, onödiga, urvattnade exempel. Det finns generande många inspelningar av exempelvis "Yesterday". Frågan är om förekommande siffran 3 000 verkligen räcker. Kul i alla fall att den heter "Yesterday", eftersom den brukar omnämnas som världens mesta låt från förr.
Ibland blir det inflation. Hujeda mej! Hur många gånger har du inte suckat dig igenom ännu en "Himlen runt hörnet" (Lisa Nilsson) och "Can’t make you love me" (Bonnie Raitt) på en talangjakt? Och hur inspirerande känns egentligen Leonard Cohens "Hallelujah" när klockan har slagit 2009? Inte särskilt.
Sällan är musik så rolig som när man får höra en väl vald cover, men ofta är valen fantasilösa. Tyvärr. Världen är full av bra låtar som väntar på att upptäckas. Låtar som bara blev mindre hits och låtar som aldrig fick den chans de förtjänade. Jag kan gå ner på lokalbandsnivå och lyfta guldkorn.

Chris Cornell lyckades ge Michael Jacksons "Billie Jean" ett helt nytt uttryck, Guns N’ Roses presenterade "Knocking on heaven’s door" för en ny publik och ingen skulle någonsin gissa att "Don’t let me down" med underbara Pernilla Andersson är en Twisted Sister-låt i grund och botten. Egna tolkningar i all ära, men hellre en fin, kärleksfull version som bor granne med originalet än ett sökt eget uttryck som ett försök till att motivera inspelningen.

Det finns en klar poäng, konstnärligt, identitetsmässigt och ekonomiskt, att skriva sina egna låtar, men ibland blir det ett jäkla tjat om detta och någon slags fråga om trovärdighet. Elvis och Sinatra, två av mina husgudar, skrev lite eller inget på egen hand. De lyckades ändå göra låtarna till sina och trots att de kunde hålla sig med låtskrivare gav de sig gärna i kast med sådant som "Bridge over troubled water" eller Beatlesballaden "Something". En bra låt är en bra låt, tycktes de resonera. Jag säger amen till det.

Covers då: "Pin ups" - David Bowie, "Cornelis sjunger Taube" - Cornelis Vreeswijk

Covers nu: "Under the covers vol. 1" - Matthew Sweet & Susanna Hoffs, "The big cover-up" - Pernilla Andersson