Mitt ljudspår i livet, eller soundtrack som det ofta använda engelska uttrycket lyder, är tågdunk på en järnvägsräls. Förr var det mycket billigare att åka tåg än att flyga, dessutom fanns alltid en restaurangvagn.
Ännu längre tillbaks, när bil inte var självklart för alla att äga, var tågen en förutsättning för att förflytta sig någorlunda snabbt och bekvämt inom landet. Då fanns det förstås många fler tågstationer än nu, där man kunde kliva av och på tåg och rälsbuss – lätt tillgängligt till och med om man bodde i eller skulle till en by.
Numera åker jag nästan aldrig tåg, förutom express från Arlanda och tunnelbanetågen i Stockholm. Senaste längre resan gick genom Frankrike och Tyskland för några år sedan. Finare tåg har jag inte åkt i sedan resorna genom flera republiker i forna Sovjetunionen.
Jag har åkt tåg så långt norrut det går i Norge och Sverige och jag har tågluffat i sydligaste Europa. En period i livet tågpendlade jag ofta mellan Gällivare och Älvsbyn. Under Sveriges första ordförandeskap i EU började jag fundera över det orättvisa i att tågtrafiken fallerat i norra delen av vårt land.
För att ta mig från Bryssel till Strasbourg åkte jag tåg i fyra länder. Vid förflyttning genom hela Norrbotten passeras inte ens ett annat län på de fem timmarna. Bara det är ett argument för Norrbotniabanan tycker jag, som otroligt nog bosatt mig på en större ort utan persontrafik på järnväg trots att jag älskar att åka tåg. Även grannstaden Skellefteå har det likadant.
Ändå är det godstransporterna som vinner mest på att den kustnära järnvägen mellan Umeå och Luleå blir klar, vilket PT belyst flera gånger.
Att en svensk regering äntligen är med på att Norrbotniabanan AB skickar in en ansökan om medfinansiering av planeringen till EU, är en god nyhet också för alla kulturintresserade. I både Luleå och Umeå finns förresten universitet och en rälsförsedd länk mellan dessa är ju en lysande idé. När Norrbotniabanan blir verklighet lovar jag att börja åka tåg mer frekvent igen.