En liten pojke ligger nedbäddad bland täcken och blommor. De röda rosorna kontrasteras vackert mot hans nästa kritvita hud. Han ligger i motljus – genom fönstret skiner solen in och får mig att tänka på vackra dagar i september, när sommarens varma ljus börjat kallna, bli vitare. Pojken badar i det, kinderna borde bli varma. Hans ögon är stängda. Vackert nedbäddad har fotografen fotograferat hans döda ansikte.
Jag bläddrar vidare i den nya boken ”Beyond the dark veil”. I bild efter bild ser döda människor tillbaka på mig från en tid sedan länge förbi, men ändå otroligt nära.
Postmortem-fotografier, eller dödsbilder, omges i vår tid såväl av mystik som känslor av moraliskt förfall och obscenitet, en rest från en tid präglad av ett sjukligt förhållande till döden. Nära förknippad med ockultism och spiritualism på grund av skräckfilmer och romaner. I boken visas dessa bilder istället upp som ett kulturarv. Thanatos Archive i USA har tagit det som sin uppgift att köpa och ställa ut dessa mänskliga stilleben för allmän beskådan.
Seden att fotografera sina döda uppstod vid tiden för uppfinnande av det moderna fotografiet 1837. Louis Jacques Mandé Daguerre och kollegan Nicéphore Niepce lyckades framställa ett tunt skikt av ljuskänsligt silverjodid, en emulsion vilken avsevärt förkortade exponeringstiden för den tidens fotografier. När de 1937 upptäckte att man kunde fixera emulsionen med hjälp av vanligt salt hade de uppfunnit det första fixativet.
Daguerrotypi, det första moderna negativet, var den metod som skulle inleda en kommersialisering av den fotografiska bilden: Skapa en marknad för olika typer av fotografi, samt nå fram till den journalistiska bilden, vilken kunde spridas i massupplagor till stora mängder människor. Fotografiets framväxt är en del av den industriella revolutionen, vilken fått monumental betydelse för hur vi människor ser på världen.
Postmortem-fotografierna fick sitt starkaste fäste i det viktorianska England. Massor med sådana bilder finns spridda över västvärlden. Kuriosa för samlare och intresserade , för de flesta människor obscena, morbida, obehagliga och ibland rent äcklande.
Att se döden så arrangerad, uppklädd och explicit utställd kan i vårt moderna samhälle vara chockerande, till och med provokativt. Men under den viktorianska epoken var detta en sed som, långt ifrån menad att vara obscen, syftade till att minnas sina nära och kära, samt en symbol för tron på ett närvarande efterliv.
Fotografin gav möjlighet att låta en ögonblicksbild överleva såväl förruttnelse som gravsättning. De döda kunde leva kvar med oss. Det är en poetisk dualitet att fotografiet, den vetenskap som formar världen med ljus, också kan ge skepnad åt döden.
Uppfinnandet av kameran och den fotografiska bilden sammanföll med framväxten av den moderna staden. Gaslampor lyste upp gatorna i London och Paris. Med lampolja och fotogen höll man mörkret borta i hemmen på kvällarna. Människan höll på att bryta sig ur nattens grepp.
Med kameran bröt man sig också ur tidens obevekliga gång. För människorna som levde då måste det ha varit något magiskt över att se sina nära se tillbaka från en tid långt gången. Det måste ha tett sig som en triumf över döden. Kanske var det denna synbara seger, tillsammans med den spridda tron om att en persons själ levde kvar i fotografiet, som fick seden att fotografera sina döda att växa fram.
Den moderna människan av i dag har på många sätt tappat denna koppling till den naturliga omgivningen. Vår relation till nattens mörker är obefintlig. När solen går ner tänder vi lampor och lever som vanligt. I takt med bättre mediciner, forskning och levnadsvanor har medellivslängden ökat drastiskt de senaste hundra åren, främst i och med användandet av antibiotika. Ändå mår vi sämre än någonsin gällande psykisk ohälsa.
Vårt inre mörker korresponderar inte med naturens, vår skräck för att dö är ett hål av ångest utan orsak. 1800-talets människor levde närmare döden. Barnadödligheten var skyhög och medellivslängden strax under 40 år. De döda förvarades ofta hemma i väntan på begravning.
I dag har få människor ens sett en död människa. Vi dör på sjukhus, våra närmaste tar farväl i dödsögonblicket. Sedan tar andra över. Döden är inte längre kroppslig, aldrig solid, bara tomhet utan materia. Vi kämpar oss tillbaka, vi sörjer i fred. Sorg är något personligt, vi skyfflar undan den i väntan på att livet ska återgå till något normalt, där förlust och sorg inte är så nära. Kanske för att vi inte får prata om den öppet?
Som Joe Smoke skriver i en av bokens essäer har den moderna verkligheten tvingat på oss en manisk optimism, där rum för förlust och sorg inte tolereras. Ändå lever vi i den mest dödsfixerade tiden i historien, där våld, mord och död kablas ut i text och bild till miljontals människor via press, TV, film och datorspel. Vi frossar i den dagligen, utan att någonsin komma den nära. Alltid på avstånd händer den någon annan.
För 1800-talsmänniskan var döden en realitet, den gick att ta på. I och med att den var lika naturlig som livet räddes man inte att visa upp den.
Förutom det kulturarv dessa bilder bär på, förutom dess inneboende skönhet eller obscenitet – beroende på vem som tittar – berättar den här boken om dåtidens människor, hur de såg på livet, hur de levde. Dessa bilder säger mer om de levande än om de döda som porträtterats. När de blickar tillbaka mot mig finns det inte något obscent över de döda kropparna som samsas med de levande, vackert uppställda inför kameran. Istället ser jag en hopplös kärlek och en tro på att de vi älskar finns kvar. I himlen, i minnet. I en bild som strålar av kärlek genom dödens svarta slöja.