SCHLAGER-KRÖNIKA Jag fruktade att det skulle bli rena cirkusen. Men ta mig tusan, det finns hopp för Eurovison Song Contest.
Mupparna från Estland har lallat färdigt, och kalkonen från Irland är redan grillad och klar att ätas. Så går
det när man inte har vett att ta tävlingen på allvar. Tack alla som röstade med hjärtat och förenade sig i buropen mot de stora skämten.
I kväll ska vi även rensa bort sjöpiraterna från Lettland, och då har vi skurat och skrubbat bort all dynga från ESC-scenen.
Första semifinalen tände aldrig till, men hyvä för Finland och kempestarkt Norge. Jag trodde annars att hårdrock för tredje gången i följd aldrig i livet skulle hålla. Fel, fel, fel. Och Norge kunde andas ut först när tionde och sista finalisten presenterades. Snacka om nervöst.
I kväll blir det garanterat tuffare när det är dags för "dödens grupp". Men att Charlotte Perrelli går vidare är lika säkert som att jag går på semester om åtta veckor.
Att hon toppar vadslagningslistor och alla möjliga omröstningar känns ju förhållandevis tryggt även om det givetvis inte är någon som helst garanti. Fakta däremot är att Perrelli har den bästa låten, gör det proffsigaste framträdandet och överhuvdtaget ser internationell ut i sin utstrålning.
Bara ett fall kan fälla vårt stora hopp som kan vara på väg mot sin andra seger i Eurovision.
För några dagar sedan hade jag förresten all tid i världen att fundera på det ena och det andra kring just ESC. Jag cyklade nämligen mellan Piteå och Älvsbyn tur och retur.
Ett riktigt mandomsprov eftersom jag aldrig cyklat längre än till golfbanan - en sträcka på några kilometer. Elva mil är helt annan femma och på grund av min ovana, ursäkta uttrycket, j ä k l i g t långt.
Om jag gjorde det frivilligt? Nja, initialt handlade det om en skoterresa till Kiruna på grund av att Carola och Andreas inte lyckades ta sig vidare från andra chansen i Kiruna till finalen i Globen.
Kunde lika gärna ha lovat att krypa till Stockholm. Har aldrig kört skoter, det är säkert, och jag skulle säkert ha missat Kiruna. Förmodligen hade jag hamnat någonstans på Hardangervidda och kanske inte hittat hem igen.
Så det fick bli cykeln istället vilket är betydligt tuffare och tack vare en akut insats av naprapat-Björn bar det iväg i fredags. Till Älvsbyn, över älven och sen mot Sikfors och vidare till Piteå.
Mot Älvsbyn, konstant motvind och hemska slakmotor. Ja, men fy fan för dessa slakmotor som aldrig tar slut. Och det gjorde jag, tog slut alltså. Låren fick för sig att leva ett eget liv och ett tag började jag faktiskt misströsta - jag kommer aldrig fram till Älvsbyn.
Men det gjorde jag och jäklar vilken energi jag fick.
14 kilometer från Älvsbyn tutade en bil, stannade en bit framför mig och ut klev sportkollegan Mats Nyberg på väg till stugan. Och där står han med en burk energidryck.
På vägen hem, i höjd med Tvärån, kom han igen - Mats. Nu med en annan energidryck. Ni förstår att han är en av mina hjältar. Jag har två till: Erik Lundström och hans Inga-Lill i Sikfors. Där bjöds jag på mer energistärkelse, men vad tror ni hade hänt när jag skulle iväg? Just det, slut luft i framdäcket. Punka. Men Erik är inte bara folkpartist och en duktig golfspelare.... han är också en rackare på att laga däck.
Nu är det alltså över och jag känner mig precis lika nöjd som kollegan Torbjörn Carlsson när Charlotte Perrelli vann 1999 och han fick k r y p a från hemmet till tidningen. En beundransvärd insats.
Jag klarade det - yes - och jag är stolt och känner mig faktiskt som en riktig "Hero".
Precis som Charlotte Perrelli.