Den tragiska historien om tonårsbandet Noice
DAVID BOGERIUSBedårande barn av sin tid (historien om Noice)(Alfabeta)
Foto:
Noice var stora, riktigt stora under ett par hektiska år i början av 80-talet. De kämpade med Gyllene Tider om mainstream-tonåringarnas gunst, men Noice ansågs lite "farligare". Stockholmsvärstingar som hängde i tunnelbanan, men i själva verket kom de från medelklasshem i vålmående Gustavsberg. De gillade Bowie och Magnus Uggla (han var en annan på 70-talet) och repade i trummisen Robert Klasens garage. Oförtrutet jobbade de vidare och började också skriva egna låtar, de vann en rockbandstävling, träffade Ola Håkansson från skivbolaget Sonet och fick spela in en skiva.
Det gick så där, men ett framträdande i Måndagsbörsen 1980 fick ett gigantiskt genomslag. Plötsligt blev de tonårsidoler i hela Sverige och hysterin var fullständig. Sångaren Hasse Carlsson var nyss fyllda 15 år när genombrottet kom. Han var flickornas gunstling, men i själva verket en blyg person som inte orkade med uppmärksamheten och den inledningsvis nämnda spelningen på Ritz var faktiskt sista gången som Carlsson stod på scen med Noice.
Journalisten David Bogerius gör i "Bedårande barn av sin tid" ett försök att berätta Noice historia och varför det slutade så fruktansvärt tragiskt. På den första punkten går det hyfsat, men samtidigt är det för mycket tomrum i berättelsen. Bogerius får ut förvånansvärt lite ur PO Thyrén och Robert Klasen (Fredrik von Gerber som ersatte på trummor har inte ställt upp) och andra som var med. Researchen känns tämligen grund och som läsare vill jag ha fler pusselbitar.
Visst fångar han tidsandan, men berättelsen saknar djup trots den inbyggda dramatiken/tragedin. Ett problem är givetvis att två av medlemmarna redan är döda. Där skymtar nästa svåra fråga att besvara. Hur förklarar man att två unga pojkar från till synes trygga hem dog en alldeles för tidig död på grund av knark?
Jag vet inte, men förhoppningsvis får dagens tonårsidoler bättre uppbackning. Hasse Carlsson blev 37 år och Freddie Hansson 38. Då hade de kämpat i misär med droger i många år.
Nej, jag brydde mig aldrig om Noice musik, men när jag läser biografin fylls jag av sorg, av meningslöshet. Alla bedårande barn av sin tid är värda ett bättre öde.
Så jobbar vi med nyheter