Sverigedemokraterna drar på stora växlar när man ber besökare om ursäkt för tiggarna som med sin kriminella ådra förpestar svenska gator. Jag kan tänka mig att den ”stolta svensken” sträcker lite extra på ryggen, denna nya stolthets-avart man allt oftare stöter på i samhällets alla vinklar och vrår. Att sparka på de svaga är ju nämligen den ”stolta svenskens” stora hobby.
I kölvattnet av lågkonjunktur, arbetslöshet och globalisering har kalla vindar blåst och fortsätter att blåsa in från Bottenviken. En uppåtgående nationalism ger den ”stolta svensken” en ursäkt att äntligen kunna le mot sig själv. Men tyvärr, kära stolta svenskar, er stolthet klär er illa. Anledningen är denna: er stolthet är ett malplacerat substitut för den låga självkänsla som står som spön i backen omkring er. Den är ful därför att den är en lögn. Bakom er ”stolta” fasad finns bara rädsla och komplex. När man känner sig rädd och liten, när man inte har något annat, då tar man till vilka vapen som helst. Nationalismen är ett av dem.
Ett skakigt världsklimat och taskig ekonomi tillsammans med en globaliserad informationsström har bidragit till samhällsosäkerhet. Denna nya tids avart är drömmen om den förlorade nationen. Den ”stolta svensken” buffar upp sig och hävdar sin rätt till den självkänsla som har gått förlorad i rädslan. Rädslan för att vara överflödig, för att inte behövas. Rädslan för förlorad identitet, makt och kontroll.
Stolthet kan vara vacker. Denna stolthet består i att stå stark när det stormar, i att veta sitt värde och tillåta andra att veta sitt, i att våga mötas, i att förändras när det behövs utan att förlora sig själv. Den står utanför kön och etnicitet. Denna stolthet består av självförtroende. Den ”stolta svensken” har inget självförtroende, bara rädsla för att bli lämnad kvar i en värld där hjulet redan snurrat vidare. Kanske är det därför dessa ”stolta svenskar” måste sparka på de som redan ligger. De är för rädda för att sparka uppåt.