Debut utan lågvattenmärken
DUFFYRockferry(Rough trade/Universal)
Variationen är hanterad med stor ömhet och precision, skriver PT:s recensent om Duffys debutskiva.
Foto: UNIVERSAL
Nu jämförs hon med namn som Kate Nash och Adele.
Ofta nämns hon också i samma mening som föregångaren Dusty Springfield, och likheten kan anas redan när man ser foton på sångerskorna - frisyrerna är slående lika.
Men mest av allt är Duffy en städad version av Amy Winehouse.
Duffys debutalbum "Rockferry" bjuder på klassisk soulpop. Musiken är trendriktigt retro på ett modernt sätt. Melodierna knyter tydligt an till en rak rocktradition och det är så snyggt, så snyggt, så snyggt.
Gamla Suede-medlemmen Bernard Butler introducerades i Duffys musik hösten 2004, då han fick höra en demo inspelad hemma hos en av Duffys vänner. Efter det blev han sångerskans mentor och manager och tillsammans har de kokat ihop tidlösa spår.
Singeln "Rockferry" låter som ett nertaggat Velvet underground. Vackert arrangerade "Warwick avenue", " Distant dreamer" och "Stepping stone" tillhör skivans bättre låtar, men det existerar faktiskt inga mellanlåtar eller lågvattenmärken på "Rockferry".
Det är något så ovanligt som en helgjuten platta där spännvidden är stor - jämför bara "Warwick avenue och "Mercy" - men samtidigt är variationen hanterad med stor ömhet och precision.
Ska man kritisera något kan man tycka att hennes ungdom inte fullt ut rymmer smärtan och erfarenheten som någonstans är soulens själ.
Så jobbar vi med nyheter