Det finns tre begrepp som mer än andra begränsat människans utveckling. Ett av dem är ”onaturligt”. Ständigt förekommande i diskussioner kring normalitet blir jag vansinnig av att höra trångsinta, ytliga människor använda ”naturligt” och ”onaturligt” som alibi för inskränkta åsikter och dassig moralism för hur andra bör bete sig. Nu senast i den debatten kring homosexuellas rättigheter i och med den amerikanska lagstiftningen kring homoäktenskap.
Ingenting som existerar kan vara onaturligt. Allt som kan existera är naturligt. En atombomb är lika naturlig som ett träd, eftersom båda ligger inom ramen för det som kan finnas. Inga mänskliga beteenden, oavsett hur bra eller hemska, är onaturliga. Därför att de kan finnas. Det onaturliga är det som ligger utanför möjlighetshorisonten för existens. De människor som använder ”onaturligt” som ett argument mot homosexualitet och lika värden har inte tänkt till. De forcerar en godtycklig och därtill, i detta fallet, gammeltestamentlig moral på naturen, en moral naturen inte följer. Vilket skapar stora problem då det förhindrar samhällsutveckling.
Språket har många fördelar men också många fallgropar, och de senare står förknippade med moralistiska anspråk på en verklighet som är belagd med ett facit. Så även begreppet ”onaturligt”. Det är en chimär, en tankevurpa, ett patetiskt försök att se sin egen person i ett på förhand bestämt och rättfärdigat mönster. Något sådant finns inte.
Begreppet ”onaturligt” är en språkfilosofisk omöjlighet. Så låt oss en gång för alla stryka det från våra moraliska betänkligheter kring normalitet. Det förråder en enorm brist på tanke kring vad människan är.