Coldplays lyxiga ljudkulisser

ARENAROCK. Jag blev påtvingad Coldplays debutalbum "Parachutes" när det var aktuellt för sådär åtta år sedan, men det skulle dröja till förträffliga "X & Y" släpptes för tre år sedan innan poletten skulle trilla ner. Det episka uttrycket, de fina melodierna och Chris Martins vackra sång fick mig att kapitulera. Dessutom var omslaget snyggt. "X & Y" skulle en gång för alla slunga in Londonkvartetten i arenarockformatet.

På album nummer fyra lämnar Coldplay det mer storslagna uttrycket på föregångaren för ett tätare, lite snärtigare sound utan att därför göra avkall på de svävande partier som bidrar till Coldplay-soundet. Första intrycket av "Viva la vida" med undertiteln "Death and all his friends" är en både nättare, men också mer introvert platta än föregångaren. Kanske en svacka i låtskrivandet eller så är de trötta på att skriva konventionella "hits" och vill testa någonting annat. Det har förhandspratats om en platta som vandrar vid sidan av det vanliga vers/refräng-mönstret och visst, det här är så långt ifrån de stora refrängernas album man kan komma. Gång på gång känns det snarare som en samling lyxiga ljudkulisser som ändå lyckas hålla bra styrfart. Legendariske Brian Eno (Roxy Music, U2 med flera) har producerat och det är rakt igenom välgjort. Om föregångaren var en perfekt hybrid där man både kunde plocka ut fina radiosinglar eller sträcklyssna på hela klabbet lutar "Viva la vida" mer renodlat åt det senare.
Titelspåret låter i sammanhanget som en potentiell BWO-låt som mest loopar runt utan att hitta fram till en refräng. "Cemeteries of London" hookar upp lyssnaren på samma sätt som "House of the rising sun" och i den lunkande "Yes" bjuder Chris Martin på mörka sånginslag som för tankarna till Lloyd Cole.
Coldplay lär behålla sin position som de stora scenernas band. Det här är alls ingen dålig skiva, men jag tvivlar på att "Viva la vida" blir samma monstruösa framgång som "X & Y".

Coldplays lyxiga ljudkulisser

COLDPLAYViva la vida(Parlophone/EMI)