Musik
New Direction Festival
Konsert: Places of sounds & words
Ensemble: Cikada
Solist: Elisabeth Holmertz
Musik: James Dillon, Henrik Hellstenius
Den norska ensamblen Cikada uruppförde på fredagkvällen Henrik Hellstenius verk Places of sounds and words. Två stycken av den skotske kompositören James Dillon framfördes också, Todesengel på klarinett och slagverk samt Cuartro Elemento på solo-violin.
I Places of sounds and words kombinerar Henrik Hellstenius verklighetsljud med musik för att gestalta människans försök till integration med sin omgivning. Det är ett oroväckande stycke som tycks visa på omöjligheten till en sådan integration, en vilsenhet inför vår plats och omöjligheten att behålla oss själva i försöken att närma oss det utomstående. Det mänskliga subjektets emotionella relation till en utomstående värld är ett intressant och klassiskt tema som Henrik Hellstenius plockar upp och experimenterar med för att ge ett konstnärligt uttryck i modern klassisk musik.
Violinisten Karin Hellqvist imponerar under hela konserten med stor skicklighet, energi och fokus, såväl som solist i James Dillons stycke Cuartro Elemento som i Henrik Hellstenius verk. Med stark kontakt med såväl ensamblen som musiken framträder hon på scenen med stor dragningskraft. Sopranen Elisabeth Holmertz utmärker sig också med stor inlevelse och röstkontroll kombinerat med stark känsla. Jag hade gärna sett hennes röst komma fram mer i ljudbilden för att få fram blandningen av rytmik och ord i musiken, vilken jag tycker är en stor del av Henrik Hellstenius verk och en av nycklarna till att låsa upp känslan av desintegration mellan människa och omgivning. Orden är viktiga för sammanhanget i verket och Elisabeth Holmertz inlevelse och röstkapacitet bär det budskapet med en vacker gestaltning av ord och icke-ord. Därför hade jag gärna haft dem närmare mig som lyssnare. I det stora hela är det däremot petitesser, upplevelsen är stark i vilket fall.
Ensemblens konstnärlige ledare Kenneth Karlssons indiska harmonium är ett i det närmaste genialiskt inslag som skapar en mystisk matta i verkets bakgrund, ett ensligt ljud som jag tycker bär en stor del av verkets känsla av svårmod. Kenneth Karlsson själv säger att instrumentet passar bra till stråket, och jag håller helhjärtat med honom.
Med skickliga musiker och ett intressant ämne för verkets komposition skapar Cikada en målning i rörelse.