KONSERT / Beach part, Pite havsbad
BWO. Denna underbara synthpop-grupp med elektroniska förtecken. På många sätt är trion på toppen av sin karriär. Under fyra år har BWO haft 14 låtar på anrika Tracks-listan i P3. Tre gånger har gruppen medverkat i Melodifestivalen och senast kom de på tredjeplats.
BWO har funnit sitt alldeles särskilda uttryck med en blandning av Bananarama, tidiga Kylie Minogue, Army of lovers (som Alexander Bard skrev låtar för), Erasure, Pet Shop Boys och inte minst - all välgjord 80-tals disco.
Med detta i mitt medvetande blir jag chockad när jag anländer till Pite havsbad och ser cirka 100 personer vid scenen. BWO spelas flitigt i de kommersiella radiokanalerna och funkar utmärkt vid midnatt på vilken klubb som helst. Var är fansen?
Martin Rolinski (en gång upptäckt genom Popstars), Marina Schiptjenko och inte minst Alexander Bard gör ingen märkvärdig entré. Efter första låten utbrister Martin Rolinski att bandet bjuder på en okomplicerad konsert, bara hits. Vad sägs om "Open door", "Sixteen tons of hardware" och "We could be heroes"?
Stilfullt klädda i svart och vitt levererar BWO sina låtar säkert och snyggt. Gruppen tillhör också den typ av genre där stil är ett viktigt inslag. BWO vill förmedla glädje och få oss att dansa, men samtidigt är gruppen oerhört distanserad. Det spelar ingen roll hur många gånger Martin Rolinski ropar: "Är ni med?!" För mig uteblir det totala engagemanget. Martin Rolinski är en duktig showartist men kanske är BWO i hela sitt uttryck fel för den här målgruppen. Jag ser väldigt få ungdomar. En annan orsak kan mycket väl vara konsertens längd på 45 minuter. Konserten känns emellanåt lika opersonlig som att slå på en skiva med gruppen samtidigt som man städar.
Martin Rolinski har i mina öron en gudomlig popröst. Han sjunger uttrycksfullt, lätt nasalt, men tonsäkert och starkt. Han klarar fartfyllda låtar lika bra som ballader, och är den givna frontfiguren. Den indirekta frontfiguren, Alexander Bard, är mer än en narr i korta shorts. Mannen är en makalös hitmaskin som på scen är lika avslappnad och säker som jag hade trott.
Konserten bjuder på några riktiga höjdarupplevelser. Publiken kommer äntligen till liv när BWO spelar "Chariots of fire" och "Sunshine in the rain". Då stiger igenkänningsfaktorn och Martin Rolinski behöver inte skrika igång publiken.
"Temple of love" från Melodifestivalen 2006 visar sig också vara en ordentlig publikfavorit. Tätt efter kommer "Lay your love on me", denna underbara poplåt som låter som allt BWO tidigare gjort med en blandning av Madonnas "Hung up" och Lili & Susies "Oh mama". Jag vill kasta anteckningsblocket i sanden och dansa okontrollerat.
Distansen som jag nämnde tidigare återkommer under konsertens sista del. Även om sången är live är en stor del av musiken förinspelad. BWO må vara den elektroniska musikens främsta hjältar just nu, men även synthar och snygga bärbara datorer behöver uppbackning ibland. Förinspelade stråkljud kan till exempel vara hemskt opersonligt.
BWO avslutar med senaste singeln "Barcelona". Jag önskar fler hits. För jag vet att BWO har dem. Men i det här fallet är de bara snåla.
KONSERT