Brage på Kungsgatan
- Hejsan lilla sötnos, säger mannen som heter Brage.
Han ler och visar sina fem tänder i överkäken. Med baksidan av handen stryker han bort snoret som hänger över skäggstubben. Han bugar sig så djupt att huvudet nästan slår i hallbordet.
Jag stiger in i hallen, kryssar mellan snus och kissfläckar till sovrummet, öppnar fönstret på vidaste gavel och andas.
Brage vinglar till vardagsrummet. De blekblå byxorna är blöta där bak. Han slår sig ner i den bruna soffan. På bordet framför har han bunkrat upp livets nödvändigheter: spritflaskorna, fulla, halvtomma och urdruckna. Askkoppen och cigarettpaketen, oöppnade eller hopknycklade, en halv korvring i vakuumförpackning och en urkramad senapstub.
I soffan sitter han mest hela dagen. När sovrummet känns för långt bort övernattar han här, och när toaletten känns för långt bort kissar han.
Brage är sextionio år och har arbetat i fyrtioett. Pensionen räcker till hyran och tolv halvliter whisky i veckan. Varje onsdag kommer hemtjänsten och städar bort den värsta misären. I dag är det femte gången jag träffar honom.
"Gravt alkoholiserad" står skrivet i omvårdnadsplanen. Där står också: "anhöriga saknas" men det är inte riktigt sant. Han har nämligen två barn på flera fotografier på väggen, två ljushåriga flickor i sommarklänningar som ler mot kameran. Samma flickor finns på fler foton, lite äldre och allvarligare.
- Visst är flickorna mina men dom tjatar så förbannat, säger Brage.
Och tjat orkar han inte med.
Iklädd gummihandskar, skoskydd och plastrock angriper jag infernot av pink- och bajsblöjor, begagnat snus och tomflaskor. På köksbordet ligger två torra vetebullar, veckans dagstidningar och travkuponger. I sovrummet ligger täcket på golvet, lakanet blött och hopsnurrat i fotänden av sängen. I köket svartbrända pannor med fasttorkade makaroner, limpkanter och konsumkassar spridda över diskbänken.
Under hela röjningsarbetet underhåller Brage med luddigt småprat om vardagsbekymren. Han berättar om den jävla Bengan som jämt lånar pengar och aldrig betalar igen. Och om exfrun Bibbi som är en helvetes surkärring som ringer och beskyller Brage för att vara en lögnhals. Av sådana anklagelser blir Brage väldigt stött för han är minsann "en fördjävligt ärlig människa, den ärligaste i den här stan faktiskt".
Dessutom är han väldigt artig och säger hela tiden "tack söta fröken" och "visst lilla älskling" till mig. Fötterna lyfter han lydigt för både dammsugarslang och skurkäpp.
Med milt våld föser jag honom till badrummet och lirkar av kläderna som genast stoppas i tvättmaskinen. Vem som pinkat i hans byxor förstår han inte.
- Ett sånt jävla svin, säger han medan tvållödder och vatten rinner över kroppen.
Det är något gripande över en naken Brage på en duschstol. Jag passar på att gräla lite på honom, han måste äta mer och dricka mindre.
- Ja ja, bara du inte tjatar så förbannat.
När jag lämnar lägenheten med två soppåsar i varje hand är sängen renbäddad, lägenheten såpaskurad och genomvädrad. Brage är som ny, rakad och renklädd.
Som ett nybadat barn sitter han i soffan och vinkar.
- Hej då, Brage. Sköt om dig ordentligt.
- Vi ses nästa vecka, raring, säger Brage.
Så jobbar vi med nyheter