Bortkommen och hemkommen

Efter sex på fredagskvällen lämnar Norrlandståget T-centralen som är proppfull av människor som ska resa någonstans. Liggplats fjorton i vagn tjuguett är min bostad denna natt. Britsen är hård och liggovänlig men trivsam. Här kan man bädda ner sig mellan blekblå lakan och klarblå flisfilt, stoppa i öronproppar och känna hur tåget arbetar genom natten och undra om man är på väg hem eller bort.
Och vad är egentligen hem? Där man har bohag och jobb? Eller där man inte känner sig bortkommen? Som jag gör i Stockholm. Trots att jag försöker gilla de rullande trapporna i Hornstull, morgonpromenaden längs Långholmsgatan och det rika kulturlivet där man kan gå på mingelpartyn dag och natt. Kanske är jag bara otacksam, för i denna stad bryr man sig verkligen om att folk behöver roas och aktiveras. Eller beror bortkomstkänslan på ursprunget, där den kulturella plattformen skapats?

I Flarken utanför Boden fanns inga konstutställningar och mingelpartyn. Byns allmänna samlingspunkt var missionshuset och dit gick vi aldrig, för pappa var ateist. Byborna umgicks spontant i hemmen och konstverken fanns i naturen. När lördagskvällen kom packade mor och far in ungarna i PV:n och körde till Vibbymyren tre kilometer bort. Där kunde vi få se en älgko, eller en hare i sommarklädsel och hur svalorna ivrigt ilade under ladutaken. Mamma vevade ner rutan så vi hörde storspoven.
- Lyssna! sa hon. Så många tonlägen!
Hennes beundran låg nog inte bara i sången, utan i vetskapen om att i denna spovvärld rådde kvinnlig frihet. Här kunde en mor bara flyga runt och sjunga medan fadern skötte ungarna. En utopi för en småbrukarhustru och sjubarnsmor.
Sedan for vi till farbror Hilding och faster Ingeborg i Skatamark. Där beundrade vi Hildings björkvedtravar som var kända för sin precision. Vitt näver mot den faluröda laduväggen, det var riktig konst, sa pappa. Därefter njöt vi av Ingeborgs grönsaksland där jordgubbar och kålrötter trivdes i prydliga rader. Det vackraste konstverket var nog faster Ingeborg där hon stod, rödkindad och arbetsklädd mitt i sin välansade morotsblast med den runda rumpan mot skyn, som en levande Zornkvinna.

Tre minuter över fem på lördagsmorgonen väcks jag ur nostalgin när konduktören rör i min arm. På långsam Luleådialekt talar han om att vi är i Älvsbyn om en halvtimma. Vi är tre personer som stiger av. Först ut på perrongen ramlar två glada karlar som rumlat hela natten.
- Godmorning Älvsbyn! ropar de till staden som svarar med snötäckt tystnad.
Tre dagar senare glider Norrlandståget in på T-centralen. Människor, rulltrappor och vandring längs Långholmsgatan mot jobbet och genvägen förbi restaurang Lasse i Parken.
- Ser du fåglarna! ropar en kvinna bakom mig på gångvägen.
Jag stannar och ser en kvinna i brun kappa och grått hår under en svart basker. På det lilla trästickslädda uthustaket vid restaurangen sitter minst trettio duvor med glimmande fjädrar.
- Dom väntar på mig varje morgon, säger kvinnan och visar upp en jättepåse havregryn.
Fåglarna lämnar taket och flaxar runt kvinnan. Hon strör grynet över marken och duvorna äter och kuttrar.
- Lyssna! säger hon. Så många tonlägen!
Hon skrattar och sträcker armarna högt mot duvorna som lyfter mot stadens rosafärgade morgonskimmer. Och jag tänker på mamma och faster Ingeborg, på storspovarna och ladusvalorna och känner mig lite hemkommen i Stockholm trots allt.