Bländande show ledde till blodvite

"Livet leker, solbrännan svider och ölen har flödat". Block och penna har lånats ut till två gästskribenter som beskriver stämningen. Själv är jag mer koncis: Aj! Det spelas flipper, jag är kulan och om ni fortsätter tilta rinner jag över fullständigt! Att hamna på rätt plats bland Takidapubliken är A och O så gissa om jag blir glad när Ångegänget växlar ner till ett akustiskt set och kör sin "Curly Sue". Visst orsakar Trackslistans maratonmästare ett öronbedövande jubel, men hoppandet lugnar ner sig tillräckligt för en anteckningsstund.

Sångaren Robert Pettersson är taggad, "Reason to cry" får ett plus i min marginal och vi som trodde att Takida var ett rockband som skulle dansa blott en sommar måste nog inse oss motbevisade. Så vitt jag kan bedöma är publiken inte mindre än senast och de två åren som gått verkar norrbottensfansen ha ägnat åt fortsatta textstudier. Under tre extranummer låter Takida, till min glädje, den radiopopiga manteln falla och tillåter sig lite otyglad tyngd och Larssonsk-Wallinska tersstämmor på gitarr. Men en bländande uppvisning är det endast i bokstavlig mening: konstant "Thåström-ljus" på publiken innebär att Arbetsmiljöverket inte får några klagomål för belysningen på mitt utekontor. Och att blodet rinner längs sönderstampade fötter för att jag valt strumplöst i sandaler som fotmode är mitt eget fel. Nästa anhalt: sårsprit och plåster.
RADIOROCK

Bländande show ledde till blodvite

Konsert: TakidaPlats: Stora scenen, fredag kvällPublik: Stor, men knuffig och ruffig på sina hållLängd: Drygt en timme