KONSERT
Med Per Nordgren bands välbesökta Valdinospelning färsk i minnet känns det rätt bedrövligt att knappt en fjärdedel har slutit upp den här onsdagskvällen och på något vis ångrar jag att jag inte besökte någon av samma dags båda skolkonserter i stället.
Det kunde lätt ha blivit en dag på jobbet - och det är det väl i ett par sekvenser om vi ska vara ärliga - men med rutinen som vapen lyckas Buba jazz band ändå landa onsdagens tredje konsert med hedern i behåll. Kvällens band skulle egentligen ha varit Martin Pålsson quintet, men då förgrundsgestalten fått förhinder har man "plockat in" Anar "Buba" Tagyzade (född i Azerbaijan, uppvuxen i Moskva) och vips heter bandet Buba jazz band. Jo, så är det.
Jag är inget fan av scatsång, det ska erkännas direkt. Jazzens motsvarighet till rockkonserters trumsolon. Transportsträckor. Oftast.
"Buba" Tagyzade älskar och kan det här med scat och närmar sig gärna ett slags trumpetljud. Han illustrerar gärna med osynlig trumpet och mot slutet av konserten briljerar han på ett par ställen med fin tajming.
Tyvärr kan jag inte säga detsamma om den "vanliga" sången. Jag snubblar på Tagyzades accent, vid ett par tillfällen irriterar jag mig på fraseringar med slentrianmässigt mumlade slut och på det hela taget är engagemanget inte så bra som när han får sjunga ordlöst och rocka loss utanför ramarna. Att sjunga en text rakt av är en sak, att få den att betyda något är en annan.
I ett par låtar, läs tuffa "Work song" och Hancock-klassikern "Watermelon man" blir dock accenten en tillgång för en klädsamt ruffig helhet.
Bandet är ett sympatiskt mjukisgäng som på ett okonstlat sätt guidar oss bland företrädesvis amerikanska klassiker som "Bye bye blackbird", "Take five" och "I’m getting sentimental over you".
Jag gör tummen upp för Max Åhmans softa riffande, Anders Ekholms "enkla", positiva tenorsaxsolon och Janne Kullhammar (yes, Jonas Kullhammars far) pigga trumspel utan onödiga krusiduller. Christian Paulin tillägnar statsministern Mel Tormés "Born to be blue", står för presentationen och, inte minst ett härligt kompakt och drivande elbaslir som blir särskilt tydligt i Dizzy Gillespies "Groovin’ high". Mannen är ett med sitt instrument.
"Buba" Tagyzade har med andra ord bra uppbackning när han leker trumpet.
Det här är jazzstandards och standardjazz utan vassa kanter, men med en behaglig enkelhet.