Tillsammans med yttrandefrihetsgrundlagen utgör de jubilerande grundlagarna tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen viktiga fundament i den svenska demokratin.
Tvärtemot vad många tycks tro kom de inte till för att det ska vara fritt fram att skriva och säga precis vad som helst offentligt, varken anonymt eller med namn. Inte heller att någon har rätt att stå oemotsagd.
Det har från början varit självklart att dessa lagar skulle tjäna samhället, inte förgöra det genom att kasta oss tillbaka till forna tiders godtycke. Men särskilt inför de båda världskrigen frodades rasism, förtal, hot, och hets mot folkgrupp ostraffat i tal och skrift.
Även i dagsläget luktar det skit i alltför många av de offentliga samtalen – både på nätet, i tryck, och muntligt. En eskalerande gränslöshet i uttryckssätt, samtalston och debattklimat har den nya tekniken gett oss, bland allt det som faktiskt är bra med den.
Godtycket breder också ut sig allt mer. Inte minst de som sitter och bestämmer vad som får och inte får vara med på Facebook verkar ha en skrämmande människosyn.
Misstagen är så allvarliga att jag börjat skämmas över att ett par av det nordamerikanska företagets serverhallar är belägna i mitt hemläns residensstad. Än så länge har jag av olika anledningar kvar mitt FB-konto, men ser jag ingen ändring kommer jag att avsluta det.
Däremot kommer jag aldrig någonsin att ropa på inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten. Eller i offentlighetsprincipen och källskyddet för den delen. De lagar vi har räcker långt om de tolkas och tillämpas så att exempelvis en ansvarig utgivare straffas om hen tillåter de hatande nättrollen att breda ut sig.
Tyvärr är grundlagsskyddet för den svenska tryck- och yttrandefriheten ständigt hotat, men det är världens bästa och jag hoppas och tror att det består.