Både slammer och skönhet

00-talet lider mot sitt slut och redaktör Sandlund ber mig plocka ut de tio bästa plattor som jag recenserat under detta decennium. Enkelt, tänker jag, men några timmar senare känns det mer komplicerat. Ska jag verkligen rata en gammal husgud som Bob Dylan? Och alla fantastiska album som jag inte recenserat, exempelvis Eminems "Marshall mathers" från år 2000. För att inte tala om all skön musik som Country-Bob matat mig med.
Så är det, många får stryka på foten, men de följande skivorna är trots allt musik som följer mig än. Som betyder något för mig. Det här är mitt 00-tal.
Håkan Hellström
"För sent för edelweiss" (2008)
nJag hittade Hellström med "Ett kolikbarns bekännelser" (2005) och på "För sent för edelweiss" föll alla bitar på plats. I femplusrecensionen skrev jag "Det såriga vemodet river röda ränder i min själ och de uppsluppna stunderna får mig att famla efter champagneflaskan".
Nick Cave & The Bad Seeds
"Abattoir blues/The Lyre of Orpheus" (2004)
nNick Caves pendlingar mellan rusigt vansinne och besjälad skönhet har alltid tilltalat mig och den här dubbeln lämnar brännmärken efter sig. Lyssna också på "Dig, Lazarus, dig!!!" (2008).
The White Stripes
"Elephant" (2003)
nSlamrig, ostyrig rock som fick mig att gunga av glädjefnatt. Det gör White Stripes än. På "Elephant" ryms desutom låten "Seven nation army" som växt till allsångshymn världen runt.
Primal Scream
"Riot city blues" (2006)
nNyskapande, nä nä, den här sanslöst svängande boogiekaramellen har färdats med tidskapsel från säg 1972 då Stones släppte "Exile on Main St.". Jordig rock med countrybluessoul-skit under naglarna.
Built To Spill
"You in reverse" (2006)
nHär möts dramatiska gitarrer och drömsk melankoli i en sinnesvidgande blandning som tänjer på gränserna. Musik på utflykt i proggressiva landskap och på spaning längs de vackraste Neil Young-stigarna.
Pearl Jam
"Riot act" (2002)
nMärkligt nog gillar jag Pearl Jams 2000-tal mer än deras tidiga 90-tal. Här sprids en rå, naken känsla med enorm tyngd som träffar hårt och nära. Även självbetitlade plattan från 2006 är riktigt bra.
The Cardigans
"Long gone before daylight" (2003)
nJa, man kan bli kär i en röst. Nina Perssons sorgset beslöjade röst träffar hjärtat med skoningslös kraft och Peter Svenssons låtar äger bättre spänst och angelägenhet än någonsin. Cardigans definitiva mästerverk.

Kent
"Tillbaka till samtiden" (2007)
nKanske är "Vapen och ammunition" bättre, men trots den synthifierade ljudbilden på "Tillbaka till samtiden" väljer jag dessa vackra melodier späckade med blödande textrader av Jocke Berg.
Detroit Cobras
"Baby" (2004)
nEn glad klackspark och fet käftsmäll i samma paket. Detroit Cobras är coverbandet som gör slamrigt charmiga garageversioner av obskyr och udda soul, rhythm’n’blues och pop från 60-talet.
Eels
"Blinking lights and other revelations" (2005)
nMolligt vackert vemod och sårig poesi möter förströdd pop som släpper in ljus i allt det svarta just innan det går sönder. "Hombre lobo" (2009) tar en annan färdriktning, men är nästan lika bra.