Klara vårtecken verkar stiga på himlen i norr efter vad jag kan se från bilder från fäderneslandet. Valborg är ju alltid ett säkert kort, och de klassiska 1 maj-marscherna likaså. Desto kyligare blåser ju vindarna numera när NMR:s nazister även de drar på sig marschstövlarna med den svenska statens och polisens goda minne. Den historiska ironin ligger tung när vi nu ska återuppleva denna pärs, men en får väl som vanligt vara glad för det lilla i det att motdemonstrationerna även denna gång verkar varit väsentligen större än den lilla uniformerade och fanbärande klicken av tomtar som gjort det till sin respektive livsuppgift att fetischera svunna tiders rop efter den ariska rasens seger. Själv gör jag mitt bästa för att bränna bort mitt vithudade stigma genom att vara ute i den europeiska vårsolen, som mätt upp emot 30 grader i skuggan.
Arbetshypotesen lyder att med sol försvinner såväl hat som taskiga värderingar.
Och när vi nu talar om att sudda ut sitt eget stigma. Jag undrar om inte den stiliserade narcissismen har uppnått ett stadium av total normalisering. Jag pratar alltså om den så kallade selfie-kulturen. Efter att ha den senaste tiden åter plockat upp kameran som hobby och intresse kan jag inte låta bli att reflektera över alla dessa selfies som sköljt över världen som en tsunami under de senaste åren. Vart än jag än vänder mig i de enda kanalerna som numera verkar räknas – sociala medier – så översköljs jag av mobiltagna självporträtt. Detta är nu inte speciellt konstigt. Liksom övriga delar av sociala medier i mångt och mycket kommit att handla om individuellt självförverkligande, verkar selfien ha kommit att representera själva kärnan av denna online-funna individualism.
Eftersom trendsättarna på sociala medier sedan länge satt selfien i fokus följer också kändislogikens mönster att alla andra, ofta unga människor, ofta unga tjejer, tar över pinnen och för trenden ner i leden. Även statistiskt fungerar selfies bra. På den tiden då jag fortfarande slängde upp selfies nu och då på Instagram och Facebook så är det alltid dessa poster, hur kasst tagna och meningslösa de än är i övrigt, som presterar bäst vad gäller reaktioner och likes. Och eftersom dessa är den sammanslagna valutan med vilket självet förverkligas, tillsammans med antalet genererade följare, är det ekonomiskt logiskt att dessa kommer att dominera våra sociala media-flöden. Gå in på vilken profil som helst och allt som oftast är 70-90 procent av bilderna selfies, som varierar i utformning i varierande grad.
Ingen kultur är per definition bra eller dålig. Detsamma gäller uttryck. För många har selfien, i alla fall i dess efterkonstruerade rationalisering, kommit att handla om självuttryck. Ett sätt att skaffa sig makt över det egna utseendet och det egna jagets exponering. Det pratas om att synliggöra kroppar, identiteter och diverse andra fokuspunkter som man anser inte historiskt fått plats i andra medier. Själv tycker jag att detta låter som en trevlig efterhandskonstruktion. Det är förvisso sant att vi synliggör identiteter som tidigare inte synts, men det är alltid det egna självet som inte fått plats. Mer än självförverkligande tycker jag mig se den moderna erans desperata logik: att visa har blivit synonymt med att finnas. Om vi inte visar det egna ansiktet så existerar det per definition inte, enligt selfie-logiken. Det är något djupt tragiskt med en kultur där jaget inte kan existera utanför spegelbilden, på ett konkret och icke-metaforiskt plan. När det pratas om självförverkligande luktar det påtagligt av att desperat återuppfinna och återinsätta sig i det moderna livets livsflöde, och varje injektion varar inte i speciellt många sekunder. Analogin till narkomanens rus ter sig nära nog i denna Jagets blinda gravitation.
Så istället för att se världen i bilder och möten ser jag nu 400 bilder av samma ansikte med en vinkeldifferens på cirka 5 grader. Per användare. Sida upp och sida ner med selfies som generar likes liksom för att bekräfta att vi finns, att vi fortfarande finns, att vi inte dunstat bort, att någon ser oss, hela tiden, timme in och timme ut, alla världens och universums signalgenererade timmar. Är det konstigt att kollektivismen verkar dö ut, när varenda konversation, varenda respons och vartenda utbyte fokuseras kring det egna ansiktet och den egna kroppens manifestation?
Nej, jag publicerar inga selfies. Jag föredrar att vända kameran utåt igen. Jag inbillar mig att fyra hundra bilder av andras ansikten berikar världen mer än fyra hundra bilder av mitt eget. Livet pågår på andra sidan kameran.