En ung man kom till Piteå från Iran. Han bar med sig minnen från ett fängelse. Brottet var att han protesterat mot landets regim. Han torterades, blev jättesjuk och skickades hem till familjen. Du måste fly, sa hans mor och far, och han flydde. Knappt två år senare har han vandrat till universitetet genom SFI och alla nödvändiga kärnämnen. Varje dag saknar han sin familj. Återvända till hemlandet kan han aldrig. Men man måste kämpa, säger han till mig, som var hans lärare i några veckor. Han är en av många unga som landar på våra kommunala vuxenutbildningar och folkhögskolor för att få tillgång till språket och samhället.
På folkhögskolan där jag vikarierat i två veckor finns tolv sjuttonåriga grabbar från Afghanistan, och två artonåringar från Somalia. Några flickor finns inte bland dessa så kallade ensamkommande flyktingbarn. Alla har gjort mer och mindre traumatiska flyktresor till Sverige. Afrims resa tog tre månader och på den tiden passade han på att lära sig engelska av några resekamrater. Engelskan är ett bra språk att kunna i världen, tycker han. Persiska dari är hans hemspråk, men tyvärr har han aldrig gått i skola i Afghanistan. Familjen flydde till Iran när han var två år. Bokstäver, papper och penna känns lite främmande för honom. Att slå upp ord i ett svenskt-persiskt lexikon hjälper inte heller när han inte kan läsa på sitt eget språk.
Rashid gick två år i skola i hemlandet. Sedan dödades hans pappa och han blev tvungen att sköta djuren hemma på gården, tills även mamma dog. Han saknar henne mycket. Men man måste kämpa, säger han. Och det måste man, både om man är politisk flykting med universitetsutbildning från hemlandet, och ännu mer om man är en sjuttonårig analfabet från Afghanistan.
Sakna och kämpa är två verb som alla redan kan, och vi böjer dem på tavlan i både nutid och dåtid och framtid. "Saknar, saknade, ska sakna…, kämpar, kämpade, ska kämpa…". Tre olika hus på folkhögskolans internat är numera grabbarnas hem. Afrim flyttade in för två veckor sedan, Rashid har bott här i åtta månader. I stället för föräldrar finns personal till hands dygnet runt. Målet i första hand för dessa unga män är att komma in på en av stadens gymnasieskolor. Abdi från Somalia lever gömd i en lägenhet men kommer till folkhögskolan varje dag. Här har han sin trygghet. Han ger inte upp hoppet om tillstånd att stanna i Sverige. Hans dröm är att bli duktig på svenska, och det har han redan blivit. I måndags fick han en landsman som sällskap i klassen. Abdi översätter gärna. Man måste läsa och prata mycket, säger han.
Mötet med dessa människor en helt ny erfarenhet. Jag lär mig minst lika mycket som dem varje dag. I klassrummet är det oroligt ibland. Det händer mycket i sjuttonåriga kroppar och själar. I kroppar som hela tiden kämpar och saknar händer ännu mer. När någon tycker att lektionen är trist eller svår springer han över till ett annat klassrum i några minuter och kollar om något trevligare händer där, eller går helt enkelt hem och vilar en stund. Däremellan hjälps vi åt att förklara krångliga ord, hitta motsatser och synonymer. Det pratas dari och skrattas och vi reder ut skillnaden mellan att tycka om och att älska. Att koncentrera sig en hel timme kan vara svårt och kanske är det inte konstigt, för tänk när Rashid på rasten läst ett mejl från sin farbror i Afghanistan som berättar att kusinen därhemma dödats av en bomb. Då blir det svårt att fokusera på vad pojke heter i plural.