PRATSHOW
"En föreställning om avundsjuka, inskränkthet, fördomar och Piteå-Tidningen" lyder förhandspresentationen av den här lokala produktionen, som varit utsåld sedan flera veckor tillbaka. Något liknande har jag aldrig varit på, men närmast är det att beskriva som en underhållande pratshow med inslag av musik.
Antalet föreställningar som ges kan bli fler än en "om det går bra" har de båda huvudpersonerna utlovat. Deras definition av "bra" är en bra recension i PT, förklarar de inledningsvis. De gör det så övertygande att till och med jag förstår att de rimligen inte kan utsätta sig själva för att gå upp på scenen efter att kanske ha blivit nedskrivna av lokaltidningens recensent, som de kallt räknat med är Anders Sandlund. Han är för övrigt den enda av mina kollegor som nämns vid namn under showens gång, som beskrivs utan några som helst andra undertoner än positiva. Han är, som de säger, snäll. Punkt, slut.
Varför de beklagar att någon annan än Anders recenserar blir jag inte riktigt klok på. Kanske tror de att han är så himla snäll att han skulle strunta i att vara ärlig ifall han inte gillade helkvällen med Åsa och Niclas, iförda PT-tröjor och beväpnade med PTs publicerade texter och rubriker, samt Bibeln. Jag kan intyga att han faktiskt inte är så snäll.
Scenografin består i huvudsak av en stor videoskärm. Där presenteras såväl Liza Marklund som Åsa och Niclas i bästa Luleå Hockeyanda till att börja med. Mycket annat ska hända på den skärmen senare. Bland annat exponeras ett porträtt av ännu en PT-kollega, webbredaktören Gunnel Ekman, medan Niclas sjunger en kärlekssång till henne.
Under första timmen strömmar en sådan hatkärlek gentemot PT från scenen, att jag blir alldeles rörd och genast beslutar mig för att ta den demokratiska kampen om journalisters upphovsrätt under övervägande: Om de som dagligen stjäl texter och bilder från oss är lika charmiga som Åsa och Niclas får de gärna hålla på, det är ju bara smickrande!
Trots inledande musik, där bandet visar sig kompetent nog att stödja Niclas och Åsas sångröster till deras fördel, börjar showen ganska snabbt likna en föreläsning om personliga reflektioner. Det snacksaliga paret tycks ha ett uppdämt behov av att delge andra budskap och åsikter i syfte att framkalla kollektiv skam. Sådant de gått och tänkt på i ett par dagar eller ett helt decennium. Sådant som var och varannan Piteåbo pratar om och reagerar på, men som inte alltid leder till en offentlig debatt.
Att genomföra en idé som går ut på att pådyvla folk en massa åsikter är minst sagt modigt, i synnerhet som inget kan bemötas i stunden. Ändå tycker jag att upplägget fungerar för det mesta. Åsa och Niclas kompletterar varandra ypperligt på scenen och deras träffsäkerhet får publiken att skratta många gånger. Med något enstaka undantag lyckas de göra det privata allmängiltigt, det globala lokalt och vice versa. Och vad gäller PT lyckas de visa innebörden i begreppet hemmablindhet på ett mycket roande sätt.
I sångerna sägs också sanningar, som till exempel "En Pitbo blir du aldrig utan släkt". Och när bandet där Johanna Lindgren ingår i bästa frälsisanda sjunger "tänk dig varje dag med heliga små ord" (ömsom syftandes på PT och ömsom på Bibeln) önskar jag av hela mitt hjärta att en pratshow om stort och smått i Pitebygden kunde återkomma då och då. Johanna är dotter till PTs förra chefredaktör respektive PTs nuvarande lokalredaktör i Älvsbyn, en bakgrund som jag tycker ger en extra humoristisk och absurd dimension till hela den här föreställningen.