KONSERT
Det är med glädje och förväntan Piteå tar emot Malmö Symfoniorkester under dess norrlandsturné. Och det är med spänning vi får höra dess klang ljuda i Studio Acusticum, som för första gången har en fullskalig orkester på sin scen. Chefsdirigenten Vassily Sinaisky leder orkestern med säker hand genom den nära två timmar långa konserten.
Programmet är varierat och inleds med kompositören Rolf Martinssons tonsättning Open Mind; ett stycke som skrevs som öppningsmusik till Östersjöfestivalen 2005. Och visst doftar det öppningsfanfar över det hela. Här finns element från olika genrer, allt från nittonhundratalets västerländska konstmusik till jazz och filmiska knep. Det är gediget komponerat, av en tonsättare som vet att använda hela orkesterns klangspektrum till fullo.
Även om uttrycken är många känns stycket luftigt och fullt av liv. Det är dock på sina ställen öronbedövande volym i rummet, och jag är lyckligt lottad att ha med mig öronproppar.
Bättre lämpar sig lokalen för verk av kammarmusikalisk art, och efter inledningsstycket gör kvällens sångsolist Inger Dam-Jensen entré. Hon framför med teknisk briljans och fulländat scenisk uttryck sånger av orkestreringsmästaren Rickard Strauss. Det glimmar särskilt till i Zueignung, där sopranens röst kommer till sin fulla rätt.
Efter paus framförs Tjajkovskijs symfoni nr 3 i D-dur. En för ovanlighetens skull femsatsig symfoni, som inte verkar ha gett något större utslag i musikhistiorien. Även om orkestern och dess dirigent här bjuder på en fullgod tolkning, känns det musikaliska innehållet och orkestreringen som en väl tillrättalagd dag på jobbet.
Det tangerar till och med det banala och gäspiga. Det finns dock ett guldkorn, och det är andra satsens rytmiskt lekande valsmelodi som etsar sig fast i minnet. Jag vill tro att just den melodin kunde konkurrera med vad vi i vardagstal kallar The Nokia Tune. Något för konkurrenterna att ta fasta på?
Kvällen till ära avslutas konserten med två extranummer.
Stråksektionen spelar Romansen ur Lars-Erik Larssons Pastoralsvit, ett för svenska hjärtan välkommet inslag. Men man ska sluta med flaggan i topp, och det med ett hastigt och lustigt glädjefyrverkeri i Vallflickans dans ur Hugo Alfvéns Bergakungen.