Andersson Wij vände motgångarna

Det var våren 2019 och Tomas Andersson Wij var trött. Trött på att turnera. Trött på sig själv. Trött på att stå på scen, och på gitarren. Och han var ledsen, eftersom han hade slarvat bort en person som han för sent insåg betydde mycket för honom.

Hon hade träffat en annan, och Tomas Andersson Wij satt håglöst på balkongen likt en sorgsen labrador i vårvärmen och bara... stirrade rakt framför sig.

Lösningen blev ett piano.

– Det enda jag kunde göra då var att promenera en mil om dagen och spela piano. Jag är ingen superpianist, men pianots stora klang är lugnande och väldigt bra mot ångest. Att sitta vid pianot "helped me through the night", säger han.

Efter några veckor började melodierna rinna fram, och Andersson Wij började undra om det var nu som han, som alltid skrivit sin musik på gitarr, skulle förverkliga sin dröm om att göra en pianoskiva.

Stängde in sig

Under ett gästspel på en av Plura Jonssons konserter träffade han Pluras son, musikern och producenten Axel Jonsson-Stridbeck. De två kollegorna fann varandra omedelbart. De började umgås och började lyssna på musik ihop, och när Jonsson-Stridbeck föreslog att de skulle testa att spela in några av pianolåtarna som fanns sparade i Tomas Andersson Wijs mobil var han ytterligare ett steg närmare sin drömskiva.

När coronapandemin slog till i Sverige med full kraft stängde de in sig i en studio i Stockholms city och började söka sig fram till plattans sound. Det gjorde de under nästan ett år.

– Vi delade en längtan efter ett nytt ljud och lyssnade mycket på r'n'b och hiphop och inspirerades av genrernas sätt att arrangera med mycket bas, trummor, klaviatur och sång. Sådana arrangemang är varken tillbakablickande eller retro, och vi ville verkligen göra en platta som kändes "2020", säger Andersson Wij.

Podd om hundåren

När pandemin slog undan benen på en tänkt höstturné fick Andersson Wij dessutom tid över till att genomföra en annan idé han länge burit på. I podden "Hundåren – motgångspodden" intervjuar han kända artister, författare och komiker om deras värsta yrkesverksamma år.

Peter LeMarc, Henrik Schyffert (det avsnittet släpps den 23 november), Nina Persson, Dogge och Emma Molin finns bland dem som frikostigt berättar om livets lågkonjunkturer, tuffa perioder och dåliga recensioner. Om hur de befunnit sig i mediernas frysbox, om hur det känns när ingen längre köper biljetter till ens konsert. Om känslan av att gå från ett utsålt Isstadion till småspelningar på Viking Line.

För det är i just sådana berättelser som det ofta gömmer sig nerv, sårbarhet och svart humor, tycker Andersson Wij.

– Det finns en skam kring att prata om sina yrkesmässiga motgångar, men det som är skambelagt är ju nästan alltid det som är intressant. Det handlar om en djup mänsklig rädsla för att vara irrelevant och passé, som väl är alla artisters skräck.

Dyngrak publik

Därför hoppas Andersson Wij, – som själv har haft sin beskärda del av hundår med ensamma underbetalda stadshotell-gig inför en dyngrak ointresserad publik – att podden ska kunna fungera som ett slags tröst:

– Vi idealiserar folk med framgång, och det kan finnas något tröstande i att höra att även de har haft en blues. En karriär är som en vridscen, man står i ljuset och vrids ut i mörkret, ibland flera varv, och jag är intresserad av vad som händer just därute i mörkret.

Fotnot: "Högre än händerna når" släpps den 20 november. Det första avsnittet av "Hundåren – motgångspodden" släpptes i slutet av oktober.

Rättad: I en tidigare version av texten angavs fel årtal för Andersson Wijs tilltänkta höstturné.