Alla för en med E.M.D
Konsert: E.M.DPlats: Nordic Light-scenen, Skellefteå, fredag kvällPublik: Relativt liten, ung och kvinnligLängd: En timme
Fyraåriga Lovisa Allén och lillebror Axel, 2 år, var väl förberedda för festival. Mest synd tyckte de om pappa som låg kvar förkyld hemma.
Foto: Maria Johansson
Nu tar jag därför genast min chans att be om ursäkt. Även undertecknad, en pojkbandsskeptisk man som närmar sig de trettio, kan få ut en hel del av den här konserten. Trion har ett ungt och hungrigt "bröd-och-smör"-band på fyra personer bakom sig och de ganska svaga låtarna från debutplattan, trots allt prat om att de skrivits av världens hetaste låtskrivare, växer i det rockigare livesammanhanget.
Under den helt godkända otrohetsballaden "We can" är det till exempel mycket välljud om det gemensamma sångpaketet och Segerstedtsingeln "Can’t say I’m sorry" hittar äntligen hem till mig i det här formatet. Vad gamla musketörhiten "All for one" gör på skivan och som sliskigt extranummer i Skellefteå kan jag däremot inte för mitt liv förstå.
Svenska framgångsrika pojkband finns det inte alltför många av och man nås onekligen av Backstreet Boys-vibbar då E.M.D äntrar scenen helt klädda i svart, med vita slipsar och hängslen (förutom Danny som glömt sina hemma). Bredvid mig i publiken snappar jag upp ett "titta vad sexig han är, Mattias!" och jag följer ett pekande finger mot Erik Segerstedt. Kompisrepliken landar fort: "Nej, det där är ju Erik - fast de är söta båda två." Jag kan både förstå misstaget (de kunde lätt misstas för bröder) och fokuseringen på killarnas yttre. Trion presenterar till och med sig själva i ett märkligt catwalknummer med att ge varandra omdömen som "otroligt sexig" och "en riktig hingst". Om Mattias får vi reda på att han har katt och tycker om ansjovis...
Som trio är killarna betydligt mer spännande än de är var för sig och de triggar varandra till ett bra scenframträdande. Jag kan därför förstå Erik och Mattias synergisökande tanke med att slå sig ihop med Danny men hur den sistnämnde tänker greppar jag inte.
Av de tre är det nämligen herr Saucedo som haft mest fart på sin solokarriär den senaste tiden, med några ordentligt säljande singlar och ett succéartat album färskt i resväskan. På Nordic Light-scenen vid Stadsparken får han inte riktigt det utrymme han borde få och hans Idolkompanjoner känns allt som oftast som bromsklossar. Publiken är förvånansvärt liten och tystlåten till en början men växer sedan stadigt både i antal och ljudvolym. Ett stort plus förtjänar E.M.D också för att de river av sin radioplåga "Jennie let me love you" som konsertens allra första nummer.
Friskt vågat, men bara hälften vunnet. Efter femton minuter har mitt intresse för svensk pojkbandsmusiks framtid svalnat högst påtagligt.
KONSERT
Så jobbar vi med nyheter