I dagarna publicerades ett upprop bland europeiska intellektuella manandes till att rädda den liberala demokratin i Europa. Med tunga namn såsom Svetlana Aleksijevitj, Salman Rushdie, Orhan Pamuk, Mario Vargas Llosa med flera som skrivit på är det ett brett slag för den liberala demokratin, hotad under de många populiströrelser som går fram som tåget i väst.
Jag skriver gärna på vad som helst som kan tänkas stoppa populismens frammarsch av i dag, men jag kan ändock inte låta bli att tycka att det finns något djupt bristfälligt i det samhälle som vi byggt. Populismen vi ser i dag, liksom fascismen och kommunismen, ställde och ställer allvarligt menade frågor vilket berör många människor, och som den liberala demokratin av i dag misslyckats med att besvara. Nämligen frågan om vad som är vår mening.
.
Dagens samhällsbygge följer en lång process där flera meningsbyggande instanser gått förlorade. Religionen följdes av nationen och sedermera politiken (tänk 68-rörelsen och föreningssverige som exempel). Alla dessa sammansvetsande samhällskontrakt har nu gått förlorade, utan att något nytt kommit att ta dess plats. Vad återstår således? Jo, ekonomi och konsumtion. Det enda mänskliga värde vi har kvar i vår liberala demokrati är värdet av köpkraft, och den enda friheten vi egentligen har är friheten, liksom kravet, att konsumera.
.
I dag pratas det om människor som ”prosumers” (producent och konsument sammanslaget). Införlivade i informationssamhällets algoritmer är vi alla såväl producent som varor, samtidigt. Tinder, Facebook,
Instagram och Amazon täcker det mesta av all mänsklig samvaro av i dag, komplett med skräddarsydd reklam för allt du kan tänkas vilja ha, från pojk- eller flickvän till en båt och ett liv. Där varken Gud, Nationen eller Partiet finns att förankra oss i oss själva och föra oss samman i något gemensamt har individualismen gått fram som en bulldozer. Influencers, modeföretag och lifestyle-bloggar, uppbackade av våra vänner och grannar, säljer oss en verklighet alla verkar vilja ha men som få har förmågan att köpa. Vår yttrandefrihet och fria val förbisett, vad har vi mera byggt annat än ett världsomspännande system där vår konsumtion, mer än något annat, säger vilka vi är? Tänk efter själva någon gång vid nästa fest, middag eller jobbsammankomst: hur mycket tid ägnas åt att prata om vad man köpt, vill köpa eller tänker köpa, resor inkluderat? Ett intressant experiment. Och innan ni skriver och klagar: Nej, jag är inte bättre än någon annan.
.
Samtidigt, mitt bland alla matbilder, semesterbilder och nybilsbilder (samt dessa satans selfies) finns en hel drös människor den liberala demokratin lämnat bakom sig, och som knappt ens kan drömma om att få tag i ett stabilt kontrakt på en lägenhet. En eftersatt bostadsmarknad, bortslarvad sjukvård och ekonomisk centralisering skapar enorma avstånd mellan den skenbara bild som den liberala demokratin vill visa upp (framgång, hälsa, stil och frihet – tänk Emmanuel Macron) och miljontals människor som inte känner igen sig det minsta i den karriärsbetonade yta som den liberala demokratins vurmare visar upp. Trots en levnadsstandard av aldrig tidigare skådade mått på BNP-basis mår våra ungdomar fortfarande bara sämre, och de vuxna blir bara argare. Kanske blir det så när den enda framtid som finns är en framtid som man inte kan köpa?
.
Detta är en av anledningarna till att populismen går framåt, och varför den så envist motstår alla fakta och allt motstånd. Populismen har återigen blivit bärare av en idé om något som övergår individen. Nationen, Gud, Staten, vad det då än månne vara. Den tilltalar dem som söker ett sammanhang utanför ytterligare ett upplån på huset, eller dem som inte kan trycka in nog med cash i konsumtionssamhällets ständigt dyrare identitetsbygge. Dessa människor är legio, och i människans sinne är det lättare att bygga om än att bygga nytt. Till dess att den liberala demokratin kan finna ett djupare värde som går att sälja, kommer den dessvärre att falla på eget grepp.