Ännu en gång tvingas vi läsa om massmord på civila. Ännu en gång tvingas vi skriva om vad som verkar vara urskiljningslös terrorism gentemot oskyldiga människor. Ännu en gång tvingas vi sörja, försöka skapa mening. Och därför, ännu en gång, tvingas vi skriva samma saker. Säga samma saker. Ilska, sorg, politikernas jargong. Om ynklighet, om feghet, om vedergällning och seger. För att vi måste. För att inga andra alternativ står till buds.
.
Måndagens bombdåd mot Ariana Grandes konsert i Manchester har återigen visat det moderna övervåldets undflyende ansikte. Trots att pusslet fortfarande läggs av brittisk polis och säkerhetstjänst uppger premiärminister Theresa May under tisdagen att det är ett självmordsdåd i terrorsyfte som ligger bakom, och tills annat anges är det alltså detta vi får förhålla oss till. Ännu en gång riktas våldet mot kulturen, liksom det gjorde i Bataclan-dådet i Paris. I spåren lämnas barn, unga och vuxna döda på en arena. De var där för att se en spelning av en artist som främst har unga följare. Barn, tonåringar, unga vuxna i tjugoårsåldern. Bland dessa åldrar finns hennes fans, och bland dessa åldrar finns också terrorns offer. Denna gång.
.
Det är ingen slump att kulturen som mötesplats för storskaliga massor med människor väljs ut som mål för våldsdåd. Förutom tillgänglighet och möjlighet till stor skadeverkan och uppmärksamhet är kulturen också ett symboliskt mål. Detta kommer att skrivas om och om igen i anslutning till terrorns sporadiska våld på västerländsk mark. ”En attack på vårt sätt att leva” har blivit en klyscha, ett mantra, ett manus. Och i vanlig ordning svarar politikerna i samma stil. ”Vårt sätt att leva kommer att segra”, säger Theresa May. ”Vi kan fortsätta att motarbeta sådana attacker i framtiden, och ta oss an och besegra den ideologi som ofta driver detta våld … och föra dem inför rättvisa”. Ännu en gång tvingas vi säga samma saker. Vi tvingas att slåss mot något vi inte kan se och inte förklara. Vi slåss mot en idé.
Den frekventa terrorismen har kastat in oss i ett kroniskt tillstånd av läkande och sorg. Därför lyckas vi heller inte ta oss ur denna retorik. Men det kommer en dag snart då vi måste vakna upp och inse att västvärldens förklaring och bot av terrorismen saknar något fundamentalt i sin modell. I stunder av monumental sorg förklarar vi saker ur vanemässiga perspektiv. Problemet är att ord som ”feghet”, ”ondska” etc. är epitet för de invigda. Det kan möjligtvis stärka oss i vår övertygelse men aldrig förhindra, aldrig bota det virus som terrorism är. Slagkraftig retorik, vapenexport, repressiv och totalitär politik, säkerhetspolitiska kalkyler och militära operationer är det botemedel vi föreskriver, men vi behandlar ett symptom istället för att bota en sjukdom.
.
Väst har sorgeligen misslyckats med att diagnosticera de två mest destruktiva tendenser som våra dagar lider av: den religiösa fundamentalismen och den nationalistiska extremismen. IS politiskt motiverade och organiserade militära våld kan inte förklara hur en 20-årig medelklassunge från England eller Frankrike utan några som helst religiösa tendenser plötsligt radikaliseras utan strukturerad kontakt med politiska våldsorganisationer. Al Quaidas strukturerade operationer i Irak förklarar inte hur ensamvargar som inte har någon anknytning till Mellanöstern egenhändigt utför slumpmässiga attacker i väst. ”Hjärntvätt” är mångas förklaring och ser framför sig en ideologisk spruta rakt in i hjärnan, men då frånser man ståndaktigt större delen av den moderna forskningens rön om hur information tas emot och processas.
.
Ensamvargen är den andra generationens samtidsterrorist. Och han kommer tillbaka gång på gång på gång. Vi tror att vi nu när IS tagit på sig dådet fått en förklaring. Det är fel. IS är en strategi, en manual, ett uttryck. Samhällena i väst misslyckas med att förstå hur någon frivilligt vill välja extremismen. Vår retorik om feghet och ondska misslyckas i att förklara varför terrorismen är attraktiv. Tills vi lyckas göra det, och göra något åt det, kommer detta att hända igen och igen.
.
Men i dag tvingas vi sörja ännu en gång, ännu en gång tvingas vi med oförstående ögon tårade av sorg se våldets offer framträda i bild och i ord. I går var kulturen en hyllning, i dag är den en brottsplats. Och ännu en gång tvingas vi fatta styrka och mod och utropa att vi som är kvar lever i dag, och vi skall leva i morgon igen. Vi gör det i Stockholm, i Manchester, i Paris, i S:t Petersburg, i Bagdad och Aleppo. Vi lever i morgon igen.