Tillfälligt utbrott

Jag har inte ens fått dem i blickfånget när jag inser att det här blir tungt. De hörs på långt håll. Jag och polarna har stressat från Årsta för att hinna i tid. Nu ska utdelningen komma. Vi ska sjunka ner i de bekväma fåtöljerna i en av Stockholms större biografer och få oss lite skön verklighetsflykt i form av "The Happening", en rysare med Mark Wahlberg i huvudrollen.
Gänget jag talar om sitter längst fram i salongen och består av sju, åtta killar och tjejer i övre gymnasieåldern. Med en myriad av läten och tillhörande rörelser får de en cirkusmanege att framstå som en lugn plats. I hormongaloppen söks bekräftelse kors och tvärs inom sällskapet och det är väl som det ska, men inte här och inte nu.
Jag rabblar tyst ett mantra som inte bör återges i text.

På förekommen anledning har ett särskilt intro från SF producerats. Det visas innan filmen rullar igång. Pipande mobiltelefoner, människor som babblar och så en myndig stämma:"Du har väl stängt av mobiltelefonen? Du stör väl inte under filmen?".
Den tjej som tycks vara i (epi-)centrum i gänget tar upp sin mobil. Jag tänker att informationen har gått fram. I stället börjar hon spela Tetris.

Filmen rullar igång. Gänget dissar varenda scen, kommenterar högljutt handlingsförloppet och med jämna mellanrum kommer ett "åh, vad hemskt" med illa dold ironi. Kanske har de fått sina biobiljetter gratis med Happy Meal, men vi har betalat 90 spänn per skalle.
Salongen är välfylld. Alla är irriterade. Alla tiger. Jag harklar mig högt. Ingen reaktion. Minuterna tickar iväg och vartenda försök till hemskhet på vita duken skjuts effektivt i sank av hjärntrusten längst fram. "Jaa-happ", försöker jag med ordentlig volym. Ingen reaktion.
Här brister det. Jag ställer mig upp, böjer mig fram över nästa stolsrad och klämmer i:
NU ÄR NI TYSTA ELLER SÅ GÅR NI HEM!!!
Kidsen studsar till. De vänder sig om, ser fiendens ögon blixtra till i biografmörkret. Ja, hela salongen vänder sig mot mig och stirrar som den där gången när jag öppnade en omskakad colaflaska lite oförsiktigt.
Shit, jag lyckades låta som en sån där gråtragisk figur i en reklamfilm av Roy Andersson, men det är för sent att ångra sig och tyst blir det i alla fall.

Nu ska vi inte kalla biopladdret för ungdomsproblem. Ånej. Jag minns när jag såg "Den gröna milen" och en äldre dam i publiken agerade kommentator åt sina släktingar. Tre timmars biomörker - bokstavligt talat - med extra kartläsare.
"Nu sko jä si. Nu sko hajn hjölp den ann å vaal frisk ..."
Jag vred mig i stolen, harklade mig irriterat och drog möjligen till med ett halvhögt "jo, nä, tiden går ...".
Hade hon inte varit en söt tant på 75 hade det blivit konfettiregn av resterna i popcornkartongen.

En gammal lärare avslöjade: "Nä, jag har slutat gå på bio. Det är ingen idé. Folk pratar".
Trist att höra och förmodligen har han haft otur, men oftast är det inga problem. Under hösten har jag sett bland annat "The dark knight", "Patrik 1,5" och "Quantum of solace". Publiken har varit städad, sansad, lyssnande och upplevelsen total. Det vore oerhört trist för biokulturen om alla inte känner att de får valuta för biljettpengarna.

Jag kan inte komma ifrån att film är bäst på bio, men vi måste värna stämningen. Skratta när det är roligt. Skrik när det är läskigt, men sitt inte och snacka.
Årets kanske mest intensiva bioperiod står för dörren. Hjälp varandra med ordningen i salongen.