Terrorns verklighet består av snabba förändringar. Ena sekunden är allt som vanligt, vanligt på det sättet att man är omgiven av en aura av vardaglig trygghet som i mångt och mycket är uppbyggd på repetition. En skoldag som skoldagen i går, en kaffekopp som kaffekoppen i går, en bok som en bok i går. I allt detta finns en inbillad överenskommelse om att det kommer att vara samma skoldag i morgon, samma kaffekopp i morgon, samma bok i morgon. Det är denna snabba förändring, när dessa saker snabbt rasar ihop, som är terrorns själva kärna. Och det är våldet som är dess manifesta uttryckssätt.
I fredags befann jag mig vid Sergels torg när lastbilen kördes in i en folkmassa på Drottninggatan. Jag väntade på att möta upp en gemensam vän till mig och min syster, vi skulle umgås under eftermiddagen i väntan på att min syster skulle sluta jobba. Min vän satt på flygbussen, jag väntade med en kaffekopp och en bok på ett café, 50 meter från Åhlens city. 50 meter på rätt sida av korsningen. Det är allt som krävs för att göra skillnad mellan säkerhet och katastrof. Mellan liv och död, om man vill vara lite dramatisk.
Sedan, kaos. Någon säger att det brinner på Åhléns. Jag får en nyhetsflash om rapporter om att en lastbil kört in i en folkmassa. Jag är inte dum, jag förstår vad det innebär. Jag tar mina saker, tvingar mig ut genom dörren. Och när hundratals människor springer i panik, då springer jag också. Jag ringer min mamma när jag springer.
Sedan börjar den stora osäkerheten. Kollektivtrafiken stängs snabbt ner, det är poliser överallt. Helikoptrar, säpobilar, insatsstyrkan, kevlar och automatvapen. Jag ringer min vän, förklarar att hon inte under några som helst omständigheter får komma in till city. Dyker in på ett café, måste ladda telefonen. Upp med datorn, försöker få tag i vänner. Min syster jobbar på Regeringsgatan, vid NK, några gator från Drottninggatan. Jag säger: gör dig beredd på att dra. Hysteri kanske någon säger. Men det är detta som är själva grejen, ingen vet vad som händer. Du vet inte om en bomb ska smälla, du vet inte om det skjuts, du vet inte var det skjuts eller var det smäller. Ingen vet. Polisen vet inte. Media vet inte. Dina medmänniskor på gatan vet inte. Ingen vet.
Rapporter om skottlossningar kommer in. Fridhemsplan, Hötorget, Globen. Jag är fullständigt medveten om att det inte går att tro på någonting som skrivs eller sägs. Men samtidigt, den som inte lyssnar är en idiot. Du behöver inte veta om det stämmer, men säger någon att det skjuts på Fridhemsplan, då drar man åt andra hållet, oavsett om det stämmer eller ej.
Därför finner man sig själv tänkandes som en säkerhetstyp i en Hollywood-film. Ta hänsyn till symboliska mål, undvik flaskhalsar, undvik folkmassor. Jag tar tvärgatorna, funderar på hur jag ska undvika broarna (allt i Stockholm är broar). Slottet, Riksdagen, undvik dem. Slussen, för mycket folk. Men min syster och hennes vän är på andra sidan stan, jag vill inte lämna dem. Jag tar färjan ut till Djurgården, cirklar runt stan för att möta dem via Östermalm, sedan en ännu större cirkel via färjor tillbaka till södra delen av stan. På väg hem.
Nu tar arbetet vid att forma det så kallade narrativet. Hur betedde sig Sverige när terrorn slog till? Upphöjt lugn, kärlek och ansvar. Och visst är det delvis sant. Men det förtar inte blickarna du ger dina medmänniskor när du springer för livet. Du kollar efter vapen, efter avvikande beteenden. Restriktiv, misstänksam. Det kommer med en bitter eftersmak, en annan känslostämning, en stor trötthet när du ligger i sängen och ska sova. Det är känslan av sårbarhet i katastrofens närhet. Och katastrofen är alltid nära, oavsett vad vi vill att politikerna ska säga, oavsett regering, oavsett allt. Det är ett villkor som aldrig förändrats sedan tidernas begynnelse. Grottans väggar eller stadens institutioner, tryggheten är lika skenbar nu som då. Ingen bör låta sig luras. Hur berättelsen formas av media och politiker lämnar stundtals mycket övrigt att önska, men det är en annan kolumn för en annan dag.
Dagen efter drar jag tillbaka till stan, till samma café. Återupptar min kaffekopp och min bok. För det finns kaffe dagen efter, det finns böcker dagen efter. Faktum är att det mesta är sig likt. Pubarna är fulla, caféerna är fulla, affärerna är öppna, shoppingen pågår, arbete pågår. Men visst är det en annan känsla. En känsla av att ta tillbaka, att inte vika ner sig, att inte bli rädd. Faktum är naturligtvis att många är rädda. Men det finns olika reaktioner på rädsla. En är att ta tillbaka morgondagen. Och mitt liv finns i morgon, låt vara att jag var en av de många som hade tur. Så visar jag mitt deltagande i de anhörigas sorg och så visar jag mitt förakt för dem som vill dränka livet i rädsla. Jag dricker mitt kaffe och jag läser min bok, i katastrofens skugga. Skuggor är bara baksidan av ljus. Vi ses i Pitstan i påsk.