Läsforskaren Lars Melin skrev i DN den 18 juli en uppmärksammad debattartikel om ungdomars läsvanor. Kontentan av Melins artikel var denna: läsning gör inte våra ungdomar mer framgångsrika i livet, och innan vi godkänt denna utgångspunkt är all diskussion om ungdomars läsvanor missanpassad. Givetvis kom det hastigt ett skönlitteraturens försvarstal, först ut av Axel Englund, docent i litteraturvetenskap. Fler har sedan följt i spåren. Det ligger mitt hjärta nära tillhands att snabbt springa till skönlitteraturens försvar i denna fråga, men det finns anledning till att hejda sig för att tänka efter.
När vi talar om läsningens betydelse, då främst i bildningssammanhang för skolungdomar, så sätter Lars Melin huvudet på spiken gällande en väsentlig distinktion, nämligen vilken typ av läsförståelse det handlar om. Melin gör en skillnad mellan skönlitterära texter och texter som behandlar fakta och information. Givetvis finns det en skillnad i att lära sig läsa en myndighetsproducerad text jämfört med, säg, en skönlitterär deckare. Eller ett poetiskt verk av Vergilius. De senare två är en fråga om nivå, men bottnar i samma fråga, nämligen skönlitteraturens nytta. Och det är i denna nytta som den spasmatiska hetsen kring skönlitteraturens synbara nedgång hos ungdomar brister i sak.
Strikt taget kan det nämligen sägas att skönlitteraturen inte lär oss något viktigt. Eller rättare sagt, allt väsentligt som skönlitteraturen har att lära har den redan lärt ut, redan innan vi öppnat en bok. ”Kärleken skakade mig”. Sapfo. Kan inte denna rad i moderation sammanfatta varje förälskades erfarenhet? Har ni hört uttrycket ”blind av åtrå”? Den raden formulerades för över 2500 år sedan, och har överlevt för att sammanfatta allt vi vet om den lust som får våra kroppar att stelna och brinna. ”Tungan vägrar lyda, den fina elden/går som en signal genom hud och nerver”. Sapfo igen. Har inte dessa rader skrivits så många gånger, från kärleksromaner till taffliga förklaringar av blyga älskande som knappt öppnat en bok? ”Galen förälskelse”, känns det igen? Alkaios, 600 f. Kr. Hur många som hört denna fras har läst Alkaios? Förmodligen inte så många. Det är förbehållet dem med ett etablerat intresse och mycket tid på sina händer. Ändå vet alla, precis alla, vad frasen betyder. ”Tro, hopp och kärlek”? 1 Kor 13. Hur många som känner igen dessa ord har faktiskt läst Bibeln? Inte så många. Ändå citeras det överallt, det tatueras in på kroppar, citeras på Facebook, och överallt hör vi att kärlek är en grundläggande del av människans lycka. Vi behöver inte läsa det. Budskapet har redan funnit sin väg, från en boksida till samhällsindividens själva nervsystem, ständigt citerat utan förbehållen läsning.
I den flora av kulturella uttryck som finns i dag, från film och böcker till tv-spel och mobilappar, vem är att säga att just skönlitteraturen är den enda vägen för dagens skolungdom att finna en väg genom livet? För en sak är då säker, det kan jag intyga: skönlitterär bevandring gör inte ungdomen framgångsrik i någon yrkesmässig bemärkelse, vilket också ofta görs gällande när det pratas om minskad läsning bland ungdomar. Rikare i hjärtat? Kanske. Men det är inte tillräcklig grund för att döma ut en hel generation för att de inte frenetiskt dreglar över 1800-talsklassiker.