En annan sorglig upptäckt som likaledes har med geografisk belägenhet att göra gjorde jag på en filmfestival i Genève nyligen. När nu sociala medier för längesedan övergått från småkul kuriosa till att bli den solklart största publicistiska maktfaktorn i världen, som avgör val och påverkar världskonsumtion och opinion, blir skuggsidorna mer och mer uppenbara. En intressant vinkel som jag tidigare inte tänkt på är vad som händer med det material vi inte vill se. Jag i min enfald och naivitet trodde nog att programmerade algoritmer skötte jobbet med att hantera de stötande inlägg jag då och då anmäler när jag tycker att det fria ordet övergått till något mycket mera mörkbetonat.
.
Så är nu inte fallet, vilket regissörerna Moritz Riesewieck och Hans Block visar i sin nya dokumentärfilm ”The Cleaners”. Denna nya film skildrar hur dessa anmälningar istället slussas vidare till callcenter i tredje världen, där underbetalda arbetare sitter och går igenom all internets smuts för några få dollar i timmen. Varje individ har kravet på sig att gå igenom minst 25 000 bilder per dag för att få behålla jobbet. ”The Cleaners” visar med all önskvärd tydlighet att den digitala offentligheten inte skiljer sig från den analoga när det gäller var vi skickar all smuts vi producerar men som vi inte vill bemöda oss själva med att röja upp.
.
Filmen sätter även fingret på ett antal andra stora och viktiga frågor vad gäller censur, yttrandefrihet och sociala normer. Ett av de problem jag finner mest intressant i kultursammanhang är hur kulturen tappar mark när den möter standardiserade variabler och kategorier som bedömer dess innehåll. För några år sedan var det en stor debatt gällande hur nakna kroppar censureras i sociala medier. När det kommer till pornografi och liknande är detta självklart inget konstigt. Märkligare blir det när tavlor av Zorn, Leonardo da Vinci, van Gogh och liknande klassiska konstnärer censureras på exakt samma grunder.
.
När fastslagna variabler byggda på kategoriska imperativ bestämmer innehållsvärdet reduceras alla kroppar, oavsett kontext, till pornografiska objekt. Här har vi ett intressant problem. Samtidigt tillåts rasistiska texter, hatpropaganda och sexism flöda i samma kanaler, och som nu bland annat används för att facilitera folkmord i Magyar (tidigare Burma) likväl som i Sydsudan. Detta tillåts då de enligt samma kategoriska variabler anses vara åsikter, vilka skall få flöda i enlighet med det fria ordets okränkbarhet. Våra kroppar anses fula och perversa, de osynliggörs och censureras, men hat och kränkningar anses vara en rättighet. Vad som seglar upp på duken är en ny puritanism av anglikanskt/amerikanskt snitt, vars historiska motsvarighet eldade på häxjakter och religiöst förtryck av sällan skådad karaktär. ”Handmaid’s Tale”, någon?
.
Denna skillnad i synsätt, mellan kvantitativa variabler och kvalitativt innehåll, är något vi kommer att få brottas med framöver när digitaliseringen fortskrider. I en sådan objektifiering kan konsten och humanismen aldrig komma att överleva, som mer än något handlar om nyanser i innehåll. Detsamma kan nog sägas om oss själva.