För mig har den mörkare sidan av livet alltid varit en självklarhet och mitt känsloliv har präglats av det sedan jag var liten. Tidigt dragen mot musikens hårdare grenar fann jag svart– och dödsmetallen i tidig ålder. Utan förståelse från den äldre generationens konservatism och den yngre generationens hjärndöda popmusik gav den genljud åt det mörka, melankoliska och hatiska. Där fann jag en samhörighet och en känsla av uppbyggnad genom rening i mörker.
Med rötterna i den klassiska musikens komplexa harmonier har den möjlighet till ett uttryck ingen genre tidigare uppvisat sedan den klassiska musikens glansdagar. Som sträcker sig från de djupaste avgrunderna till det överjordiskt etervackra. En konstform i sin egen rätt, med konstens rena syfte: att uttrycka vad vi känner och att känna genom det vi uttrycker. Det som förverkligar oss som människor.
Den hårdare musiken har alltid dominerats av män. Så har det varit sedan Black Sabbath målade den hårdare rockens mörkare nyanser. Kanske för att kvinnor inte anses vara passande för att känna smärta, ilska och ångest. Kanske på grund av de änglalika egenskaper som tillskrivits kvinnan historiskt, med sin peak i det viktorianska Englands känsloförtryck. Kanske är det en skuld som dröjt kvar hos många, att inte kunna uttrycka sig som en hel människa? Skulden över att inte vara en ängel?
Det finns inga känslor som inte gäller för båda könen. Vi hatar lika starkt, vi älskar lika våldsamt, vi gråter samma tårar och vi skrattar med samma muskler. Vi är varandras avbilder i allt som är viktigt. Historien har påtvingat oss olika roller som vi inte vill ha. Änglar och demoner, mödrar och krigare. Svag och stark. Oavsett om vi vill det eller ej, utan hänsyn till om det är sant. Vi är stöpta i historiens fördomar och de lever kvar ännu i dag.
Den extrema musikens mansdominans börjar sakta släppa. Kvinnor tar tillbaka rätten att vara sig själva, utan påtvingad änglagloria och utan hänsyn till vad som anses passande. De går i bräschen för att att mörker och smärta är könlösa känslor, och uttrycker detta utan att behöva framställas som kråmande dockor i musikvideor riktade mot män.
I ett antal artiklar under de kommande veckorna kommer vi att lyfta några av dessa kvinnor. Kvinnor som frontar omslag på världens rockmagasin, men också de som verkar i subkulturer utan någon större täckning av media. Namn som Alissa White-Gluz från Arch Enemy, pionjären Liv Kristine från Leaves Eyes och Piteås egen profil Lisa Bjernhagen från Unvoid. Alla dessa kvinnor är grymma musiker som visar att mörker är lika demokratiskt som ljus. Och som inspirerar mig och många andra världen över. Först ut är danskan Myrkur.