Få kan väl nu ha undgått att lägga märka till #metoo, den nätkampanj mot sexuellt våld som började med anklagelser mot filmproducenten och Hollywoodmogulen Harvey Weinstein.
.
Skådespelerskan Alyssa Milanos uppmaning till kvinnor att våga berätta om sina upplevelser av sexuellt våld och sexuella trakasserier genom hashtagen #metoo utvecklades snabbt till en veritabel tsunami av gigantiska proportioner, och dessa röster har de senaste veckorna fällt giganter inom medievärlden och försatt såväl filmindustri som media i ett flera veckor långt krishanteringsläge. Svenska profiler som Martin Timell, Lasse Kronér, Fredrik Virtanen har fått se sina karriärer falla i ruiner, samtidigt som medarbetare vittnar om åratal av mörkläggning där höga chefer tystat ner problemen och sopat dem under mattan.
Plötsligt står media i det strålkastarljus de vanligtvis riktar mot andra. Flera höga chefer har redan fått gå hos flertalet mediebolag, och det är rimligt att anta att fler huvuden kommer att rulla. Det kan nog enkelt antas att det varit tunga veckor i mediavärlden.
.
Det finns mycket intressant att säga om #metoo-kampanjen. Dels visar den hur fundamentalt medieklimatet har förändrats. Media har försökt hålla jämna steg med sociala medier som Facebook och Twitter i åratal, men de senaste veckornas utveckling visar också hur maktlösa traditionell media är inför det enorma momentum som kan byggas upp via hashtaggar som sprids globalt över nätet, där enskilda människor inte behöver medias kanaler för att göra sina röster hörda. Den tvingande tysthetskultur som omgivit stora mediemän som Martin Timell faller platt när de kvinnor som utsatts för trakasserier och våld finner sina egna kanaler och tvingar media att se sig själv speglas i den värld de traditionellt själva har speglat.
.
Men en rörelse som #metoo, likväl som spanska revolutioner och EU-omröstningar, är aldrig så enhetliga eller enkelspåriga i sin riktning som vi vill göra dem. Berättigade frågor kring rättssäkerhet har lyfts i samband med kampanjen, likväl som hur vi ska ställa oss till anklagelser som presenteras utan konkreta bevis.
Mer än något annat speglar #metoo-kampanjen ett gigantiskt problem inom såväl svenskt rättsväsende som sociala institutioner som arbetsplatser, skolor och sociala relationer: problemet att inte tas på allvar. Att inte bli hörd och att inte bli trodd. Kvinnor som försökt bli trodda när de sagt att de trakasserats, nedvärderats och våldtagits. Sveket som chefer, poliser och åklagare gjort sig skyldiga till är att inte ta dessa kvinnors berättelser på allvar, att inte lyssna och inte kämpa för att ändra på ett system som osynliggör lidandet hos tusentals och åter tusentals kvinnor. Varför bry sig om principerna hos en rättsstat vars själva utformning så fundamentalt svikit de kvinnor som den valt att inte ta på allvar, oavsett om det är i skolan, på jobbet eller i rätten? Var finns förändringarna som krävs för att tas på allvar när man utsätts för kränkningar och brott?
.
Därför vill jag också hävda att den senaste veckans rapportering om film- och mediekändisar gärna döljer det verkliga problemet, och dessutom döljer just det som #metoo-kampanjen först syftade till att åskådliggöra, nämligen de tusentals, kanske miljoner, kvinnor som inte syns och inte hörs. Sexuellt våld och sexistisk jargong begränsar sig inte till kändisar. De hundratals kvinnor på min Facebook, mina vänner som jag värnar och bryr mig om, jobbar inte på TV4 eller Aftonbladet, inte heller i Hollywood. Deras berättelser om vad de gått och fortfarande går igenom, som gjort mig så ledsen, förbannad och maktlös inför själva vidden av den inhumana chauvinism som jag i egenskap av man tyvärr också, om än ovilligt, representerar, dessa berättelser finns framför oss varje dag, långt från de röda mattornas illusoriska glamour.
Kändisrapporteringen tillhandahåller en väldigt bekväm ursäkt för att förflytta problemet till de mäktigas, de rikas och de vackras skimrande övervärld. #Metoo-kampanjens kraft skapades genom styrka i antal. Jag hoppas att det stora antalet inte glöms bort i dånet från i grunden oviktiga mediakändisars fall. Problemet är så mycket större än så.