Det ligger nära till hands att säga att vädret narras med oss. Solbränd som en räka i fredags, nu snöar det för fullt i huvudstaden. Att döma av rapporter hemifrån ser det inte bättre ut. Ni har alla mina sympatier. De flesta svenskar kan nog förenas i utrop redan formulerade av Baudelaire: ”Tåg, för bort mig! Fregatt, lägg ut ifrån land! / Långt bort Här är smutsen gjord av vår gråt!” Och visst ligger det nära att slänga sig på första bästa flyg härifrån, långt bort, till ”kärlek och fröjder på blånande kust”. Eller bara ett drägligt klimat.
.
Men så kul ska vi inte ha. Ett fruktansvärt slag från den berömda underrättelsetjänsten CSN har effektivt naglat fast mig på svensk mark medelst ekonomisk utsugning (läs tillbakabetalning på grund av för hög kapitalinkomst). Det är arbetslinje det! Och likt en död spartan vid Thermopyle ger jag upp en suck: ”Främling, bär ord till CSN, att här, vid hennes lag, är jag kvar”, för att lite löst parafrasera den grekiska epitafen.
.
Nåväl, det må snöa i maj och komma krav från myndigheter, livet fortgår ändå. Tur att det inte står still på den populärkulturella fronten. Efter förra veckans premiär av Neil Gaimans ”American Gods” i Brian Fuller-tappning finns det anledning att vara uppspelt. Som ett stort fan av den sistnämndes tolkning av Thomas Harris ”Hannibal”-serie är det spännande att se hur han ska tackla denna moderna mytologiska saga. Våldsamt är det redan och värre lär det bli. Jag är redan barnsligt uppspelt över Ian McShanes Wednesday, guden Odin i vad som verkar kunna bli en slagkraftig Lucifer-tappning i nordiskt format. Även gudinnan Bilquis som sväljer extatiska män genom vaginan, lär ju bli intressant. I någon sorts blandning mellan en biblisk Lilith och hinduernas Kali lär det inte bli någon brist på pseudo-demoniska orgier i Americana-stil. Håll koll, det är fullt möjligt att Yetide Badakis gudinna kommer att slå igenom brett som feministisk populärikon den närmsta tiden. Estetiken är likaså en anledning att glädjas, då Brian Fuller verkar hålla på sin polerade stil vad gäller metaforer, slowmotions och detaljbilder, allt förr eller senare indränkt i blod.
.
Nästa på listan blir Margaret Atwoods ”The Handmaids Tale” i serie-format som nyligen haft premiär. Jag har tyvärr inte hunnit ta itu med denna dystopiska skildring av framtiden, där USA förvandlats till ett kristet-fundamentalistiskt militärsamhälle i gammeltestamentlig stil. Kvinnorna har givetvis inte dragit någon vinstlott i denna hierarkiska ordning, utan finner sig (igen) utsatta för det tvingande våldets enkelriktade dialog. Det sammanfattande livsvillkoret ”lyd eller dö” bådar måhända inte för den mest upplyftande av upplevelser, men att döma av de rekommendationer jag har fått av dem som hunnit se de första avsnitten så känns serien som en av årets självklarheter.
.
Slutligen och sist för denna vecka vankar jag av och an i väntan på att nya ”Alien” ska landa i biosalongerna. Många gamla fans var förvisso inte över hövan imponerade av ”Prometheus”, den förra filmen i franschisen, men jag fann framför allt estetiken fantastiskt tilltalande, om än manus definitivt kan diskuteras (vilket det definitivt kan i de gamla filmerna också). Men den ödsliga känslan som troget följer konstnären HR Gigers estetik var vacker, och de skräckteman som Alien-filmerna gjort till sitt trademark, med kladd och fallossymboler och omänskliga foster i mänskliga mager etc. har inte förlorat sin kraft som skräckelement. Jag ser fram emot en klaustrofobisk rymdupplevelse här i dagarna, vilket förmodligen inte kommer att göra mig mer benägen att sätta mig på en rymdfärja till mars inom någon överskådlig framtid. Eller på ett plan till solen heller, för den delen, tack ska ni ha CSN.
.
Håll till godo vänner! Vem bryr sig om väder i film- och serietider som dessa?