Oskulden, tristessen och flykten

"Det faktum att Big Ben var täckt gjorde London-resan bättre. Där fanns något nytt som skilde sig från filmerna: nämligen en enorm byggnadsställning", skriver Simon Olofsson.

"Det faktum att Big Ben var täckt gjorde London-resan bättre. Där fanns något nytt som skilde sig från filmerna: nämligen en enorm byggnadsställning", skriver Simon Olofsson.

Foto: Kirsty Wigglesworth

Krönika2019-04-11 20:20

Det är så lätt att bli uttråkad nu för tiden, tycker ni inte det? Det ligger nog i tiden. Allting är blasé, som kidsen skulle sagt en gång i världen. Och nu pratar jag inte om den där tristessen jag själv minns från när jag var barn, när tristess innebar att man ”inte har något att göra”. Nej, detta är en annan form av tristess, som är nära besläktad men ändå radikalt annorlunda: det faktum att det inte längre finns något nytt att göra.

.

Nej, se nu inte detta som resignation från en besviken eller pessimistisk människa, det är inte så jag menar. Det jag pratar om ligger som sagt i tidsandan, det är ett zeitgeist-fenomen. Jag pratar om tillgången till upplevelser. I dag har vi tillgång till en snudd på obegränsad mängd upplevelser och intryck. Allt kan förmedlas till oss via sekundäruttryck i ett fullständigt överflöd. Någon som varit till pyramiderna i Giza? Ingen fara, ni har ju redan sett dem. De ser dessutom förmodligen bättre ut i dokumentärer. Eiffeltornet? Gör er inte besväret, jag kan försäkra er om att verkligheten är sämre än dikten. Varenda bild på google image search är väsentligen bättre än originalet. Big Ben? Den såg jag faktiskt som tur är aldrig. Det faktum att den var täckt gjorde London-resan bättre. Där fanns något nytt som skilde sig från filmerna: nämligen en enorm byggnadsställning.

.

Samma logik gäller för Hyde Park, norrsken, snötäckta fjäll, bergstoppar, skylines och diverse. Är det ingen mer än jag som tänkt på att den totala friheten i delad information också, paradoxalt nog, leder till en ständig besvikelse och ständigt reglerade förväntningar? Vi har ju redan sett allt, så varför i hela friden ska jag åka till Dubai? Eller New York? Eller någon annanstans för den delen?

.

Detsamma gäller ju även andra delar av livet, allt som en gång var förborgat och föremål för den eviga erfarenhetens ständiga avtäckande. Dokusåporna har ersatt vardagsdramat, reseskildringarna semestern, porren har ersatt sexlivet, tv-spelen har ersatt leken. Vi lever i en oändlig simulerad frihet. Alla erfarenheter kan simuleras, kodas, modifieras och förbättras. Jag menar inte att vi därför inte lever dem. Det jag menar är att ”verkligheten” nu riskerar att göra oss besvikna. Vilken resa kan ersätta de modifierade bilderna i naturdokumentärer och stadsfotografier? Vilket drama kan överstiga innerligheten i den fingerade dokusåpan? Vilket sexliv kan överträffa pornografins aldrig sinande tillflöde av fantasier, kroppar, positioner, ritualer? Detta innebär inte att jag klagar på den frihet som utbudet ger av underhållning, upplevelser, foton med mera. Jag gillar Netflix lika mycket som någon annan. Men det framföder två typer, vilka enkelt illustreras av vårt resande.

.

Den ena typen föddes under 1800-talet (som flanör) och svarvades sedermera av postmodernismen, nämligen ironikern som inte förstår ironi. Ständigt ”medveten” om livets blaséartade innehåll men ändock alltid på plats försöker de återta upplevelsens autenticitet under masken att redan ha sett allt. Livet är en nöjespark av redan upplevda upplevelser. Dessa är de coola, eftersom de framstår som världsvana.

Den andra typen har försakat den storslagna upplevelsen av omvärldens yttre sken och försöker istället förflytta seendet inåt, till oskuldens retrospektiva väg. Denna typ försöker övertala sig själv om att det ändå är upplevelsen som förnimmelse som räknas, och därför återupptäcker de världen från ett inombordsperspektiv. Detta resandets typ föddes i den era då liftarkulturen tog fart och där UPPLEVELSEN återsublimerades till andlighet och till uttryck för protest. Nu återfinns de som turister i regnskogar, som fjällvandrare, som charterpilgrimer kring Santiago de Compostela eller döda i bussar i bushens Alaska. Dessa är antingen de andliga, eller de besvikna.

.

Var och en blir klok på sin egen fason, men det snudd på pliktskyldiga i vårt resande är just det som röjer vår underliggande desperation: vi vill i simuleringens ruiner fortfarande finna något äkta. Men den oskuld som är förbrukad är som bekant svår att ta tillbaka. Därav turistens förakt gentemot andra turister. Det faktum att någon annan kommit på idén att återta det även jag förlorat kränker min oskulds originalitet, och gör den lika blaséartad som den simulering vi båda försökte fly.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!