Ord har som funktion att kategorisera. Med ord och språk klipper vi ut verkligheten i små rutor och lägger ett pussel som vi sedan kan känna igen. ”Guds sak är att skapa, människornas att namnge”, som Olga Tokarczuk skriver.
.
Jag var nyligen på ett kalas med två vänner som har ett barn som nu börjar hanka sig fram med språk. ”Mamma” säger hon och pekar, ”pappa” säger hon och pekar igen. Strålande av klarhet och visshet, en enkel åtskillnad mellan våra mänskliga funktioner från ett barns perspektiv. Hon är störtnöjd. Verkligheten börjar utkristallisera sig i åtskillnader som skänker makt och kontroll. För utan åtskillnad, utan skillnader, finns inga ord och inga satser. De syftar till att definiera, och sedan åtskilja. Ett lingvistikens klassiska exempel signerat Ferdinand de Saussure gör gällande att en katt är en katt för att det inte är en hund. Inbakat i orden finns också ett sanningsåtagande. Genom att benämna något håller vi det för sant. Kanske är det därför lögnen anses som kulturellt ofin i mer eller mindre alla samhällen världen över. Lögnen perverterar språket.
.
Ändå kan jag oftare och oftare känna att det inte räcker till. Att det vi säger, det vi skriver, det vi sätter på pränt på papper och i luft bara klingar utan substans. Jag finner mig själv längtande efter en tystnad som inte behöver låta sig reduceras till förklaringar, analyser och värderingar. Somliga psykologer tror att språkets inträde i en människas utveckling avskär henne från en autentiskt upplevd verklighet. Språket blir en vägg, där allt bara upplevs som en skugga, en Platons mimikföreställning på språkets grottlika kuliss. Kanske ligger det något i det.
.
Vi lever i en skränig tid, där den som skriker högst säger mest. Ett uppskruvat samhällsklimat, en ständig mediecirkus, ett jävla ståhej överallt. Facebook, alternativa medier, forum, webbtidningar, livesändningar. Jag är inte bättre. De som känner mig vet att jag är en pratkvarn, alltid varit. Dessutom skriver jag ju denna kolumn. Men ju mer jag säger, ju mer jag läser, ju mer jag skriver, desto tommare känns ofta världen. Som en patient till psykoanalytikern Hanna Segal uttryckte saken: ”När man benämner något, förlorar man det”. Många gånger känns det som en bra beskrivning. När allt ska dissekeras, skäras upp och sättas ihop, så förlorar vi ju allt annat som kunde ha sagts. Såsom sannolikhetsvågor i Schrödingers ekvation kollapsar när vi mäter en elektrons position, så verkar också verkligheten genomgå en kvantkollaps när vi sätter namn och beskriver. Möjligheternas skimmer liksom dör, dess storslagenhet reduceras och låses in, vaporiseras under ordens regim. Och bakom vår opinion, våra åsikter, vår politik och vår konst uppenbarar sig bara ett tomt hål. Illusionernas stora spricka finns att finna i det vi säger.
.
Ibland känns det som att jag bara vill ge mig av, till en tystare del av världen. Det finns något härligt med att låta orden vara frånvarande. Att låta natten passera genom rutan på en bil. Att se veden i en brasa brinna. Att bara låta stjärnorna vara. Att se is läggas till is. Att inte bestämma sig, att inse att våra ord varken gör från eller till i den parallella värld här på jorden där vi människor inte är så viktiga, och där det vi säger förblir irrelevant. Där, i ordlöshetens mer svårdefinierade rymd, kanske det finns något som inte låter sig ramas in.