Emil Arvidson skrev för något tag sedan en intressant krönika i Expressen apropå festivaler och musik i största allmänhet. Efter sommarens festivalupptåg och de senaste årens diskussioner kring allt från sexbrott till matutbud (animaliskt eller ej?) tycker sig Emil Arvidson se en era där musiken försvunnit in i bakgrunden och där dess roll kan beskrivas som postmusikalisk. Post- (efter) har blivit ett trendord av rang som numera används för att beskriva de mest skilda tillstånd, från dess utlösande teoretiska uttryck ”postmodernism” till att i dag omfatta allt från postmarxism och posthumanism till posterotik, postpolitik och postlitteratur. Vill ni framstå som intellektuella hemma vid köksbordet, så släng då in ett post- framför vad ni än pratar om, så tillhör ni de rikas skara vad gäller uppvisandet av kulturellt kapital. Därmed inte sagt att det inte ligger något i termens betydelse.
.
Jag är i mångt och mycket beredd att hålla med Emil Arvidson. Det politiska har återigen intagit festivalerna, där många arrangörer riktar sina blickar mot viktiga (men främst trendiga) politiska spörsmål för att tilltala den publik som man så desperat försöker fånga. Genom att anspela på livsstils- och identitetspolitiska frågor (genus, sexualitet, rasifiering med mera) skapar festivalerna mervärde och PR. Det senare, mervärde och PR, bör nog ses som en viktig aspekt i sammanhanget. Det är väl ingen som åker till Way out west bara för att dricka lite svindyr havremjölk som vem som helst kan köpa på den lokala ICA-butiken? Men det skapar rubriker, och det skapar feta sponsorkontrakt.
.
Jag vill poängtera att denna typ av politiska fokus inte på något sätt behöver vara dålig, det är inte det jag säger. Men jämfört med rent ideella initiativ är många av festivalernas politiska frågor numera djupt införlivade med sponsorer, PR, marknadsföring och försäljning. Vi lever i en tid där företagens profitkalkyler inte bör nämnas utanför styrelserummen. Ska man göra business i dag gäller det att vara politiskt tilltalande och framstå som ett medvetet företag. Kolla på Oatly, de vet vad de gör. Detsamma gäller festivalerna, och när man misslyckas med att upprätthålla det politiska kontraktets villkor, då gör man som politikerna och avgår. Se exempelvis Bråvalla som lägger ner efter ytterligare fall av sexuella trakasserier på området, trots rigorösa säkerhetspådrag. Festivalerna är inte ett samhällsproblem i sig själva, men de har kommit att representera samhället i stort, oavsett om det gäller hållbarhetsfrågor eller problemen med sexuellt våld.
.
Och musiken då? Ja, den finns där, men liksom festivalernas politiska engagemang är den djupt införlivad i informationssamhällets logik av exponering och medvetenhet, där politik och reklam är ungefär samma sak. Det gäller inte bara musiken, det gäller all form av kultur. Hur många som känner till Zara Larsson kan nynna en enda av hennes låtar? Hur många som följer Linnea Claesson har sett en enda match hon spelat i handboll? Är David Beckham numera en modestjärna eller fotbollsspelare? Angelina Jolie, är hon biståndsarbetare eller skådis? Och riktigt hur är det med Plura nuförtiden?
.
Självklart är detta att överdriva, en människa är av naturen flera saker samtidigt. Men när vi pratar musik är det relevant att ställa sig frågan vilken roll den har i relation till politik och PR, exponering och marknad. Ska man göra comeback som rockstjärna i dag är det helt klart säkrare att starta ett matlagningsprogram eller en serie i formatet hemma-hos. Att som artist driva ”frågor man brinner för” gör att frågorna lyfts fram inför en stor publik, samtidigt som de muras in i personliga varumärken på elitnivå. Rätt eller fel, det kan vi lämna därhän. Utvecklingen är intressantare än moralen. Men jag måste ändå hålla med Emil Arvidson om att det är skönt när musiken får finnas för sin egen skull. När en låt inte är något annat än en bra låt. Inte för att politiken är oviktig, men för att det visar på musikens kraft att beröra. En bra låt är inte bra för att den är politisk. Den är bra för att den är bra.