Det verkar som att värmen äntligen fått upp lite fart över Europa. Med en vad det verkar förhållandevis demokratisk fördelning av det goda vädret måste jag ju få gratulera er, kära läsare, till den smak av sommar ni av allt att döma upplever hemmavid. Väl förtjänt, jag hoppas att ni njuter för fulla spjäll.
.
Jag ska heller inte klaga. Lördagens lokala vinfestival med vinprovning av lokala viner i området runt Meyrin strax utanför Geneve gav en försmak av vad nu något påhittat liv efter detta skulle kunna vara. 27 grader varmt, idylliska byar och lokala vingårdar, gator fulla av människor som skrattar och ler, ost och tilltugg, goda vänner. Ja ni hör ju. Det är ju svårt att vara pessimistisk i sådana lägen.
.
Mitt nuvarande hemland Frankrike (jag bor just vid gränsen) har dessutom fått en ny hjälte vars hjältedåd nu kablas ut över världen. 22-årige Mamoudou Gassa hyllas och belönas med franskt medborgarskap av president Macron efter att ha friklättrat fyra våningar för att rädda ett barn som var på väg att ramla från en balkong (det är onekligen dramatiska bilder). Storartat som dådet är så kan jag inte låta bli att irritera mig på hur väl dessa berättelser kommit att spela in i den moderna debatten, då Mamoudou Gassa är migrant. Ännu en gång verkar världen förvånas över att migranter, flyktingar och invandrare minsann också kan bidra till samhället. Är någon förvånad?
.
Självklart är unge Mamoudou en hjälte, och en storartad sådan, men är det inte sjukt att vi fortfarande behöver rama in dessa berättelser i ett försök att mänskliggöra människor från andra länder som något sorts bevis för allas vår förmåga att bidra, att få synas och framförallt, att få stanna i ett land? Sverige hade samma typer av berättelser och narrativ under invandringen från Syrien. Vad vi själva inte verkar inse är att där dessa människor lyser med sina osjälviska dåd, ställer vi oss själva i skugga genom vårt sätt att, vad det verkar, som utgångspunkt döma ut andra människor som parasiter och bördor. Creds till Mamoudou, men jag betackar mig för den malplacerade västerländska självgodheten som ligger till grund för dessa undantagens strålande berättelser.
.
På tal om berättelser måste jag än en gång få framhålla den på uppgång norrbottensfödda Andrea Lundgrens nya novellsamling ”Nordisk Fauna”. Förra gången jag nämnde Andrea här i tidningen hade jag just börjat läsa boken, och kan nu bara konstatera att Andrea Lundgren ännu en gång gör mig febrig av läslycka. I dessa korta berättelser som handlar om förvandling och blivande i norrbottensmiljöer sätter Andrea sitt spänningsfyllda språk på prov. I dess korta form kräver novellen ett fokus som romanen ibland kan ursäkta sig för. Ett av Andrea Lundgrens stora motiv är blottläggandet av det fönster i oss människor som öppnas mot stora inre upplevelser, de stora förvandlingarna. Alltid med ett öga mot naturen, mot det vilda och oförklarliga, det rasande och det okontrollerade, öppnar hon sprickan mot vår naturs dragning mot kaos, mot känslornas totala förverkligande. Det är skrämmande, och Andrea Lundgren skriver skrämmande berättelser.
.
Vad som främst slår mig med ”Nordisk Fauna” är den överjävulska spänning Lundgren bygger upp. Även den mest lugna episod får mig att svettas av ångest, ger mig spänningshuvudvärk som före ett åskväder, får mig att känna smaken av annalkande galenskap och katastrof. Andrea Lundgren lyckas kort och gott där varenda skräckfilmsregissör i historien misslyckats: hon gör rädslan och spänningen till konst fylld med substans, istället för endast yta och effekt. Att läsa Andrea Lundgren är att falla mot den dionysiska avgrunden, och det är slående vackert hur hon tar mig med in i galenskapens essens, där förvandlingen blommar och människan med den. Läs boken. Det är fullt möjligt att ni förvandlas ni med.